Rosengård, transvestiter och heder...

Ramels väg

1976 började jag skolan i Rosengård, en segregerad förort till Malmö. De gula tegelhusen var på den tiden något som alla såg ifrån den då nybyggda ringen kring Malmö. I dag när man tar sig dit så får man en fadd smak i munnen om man ogillar orensade rabatter och bilvrak bland boende människor.


Att Rosengård är ett politiskt initiativ för en “perfekt” värld för barnfamiljer och att de själva, politikerna, aldrig skulle sätta sin fot där en ju en helt annan sak. Jag har själv stått och talat med en högt uppsatt politiker på en balkong i Hjulsta, tala den (Kista, Akalla, Hjulsta) om att han minsann varit med och planerat denna underbart sköna förort med sopsugar och undermarks garager, som sedan suttit i sin jätte lägenhet i Gamla stan (japp jag har varit där så jag vet att den existerar). Mannen åkte sedan runt i medierna som en som inte tyckte det var så konstigt att han under sin löneperiod även fick “pension” från sitt jobb I Strassbourg. Att de lönerna Ihop säkert hade kunnat föda upp 5 familjer bra, så bra att de säkert kunnat komma ur sitt råtthål i Akalla (eller liknande) kunde han som det verkar inte förstå. För detta hade ju han jobbat för. Han hade även haft en kräftskiva i sitt hem där han dragit kostnaden på jobbet, där alla som var med ansåg att det var en privat tillställning.


Varför han hamnat där (i Strassbourg) var för att han hade ställt upp för en sons kompis som fått i uppdrag i ett skolarbete att göra en intervju. Politikern hade väl varit lite väl öppen (läs privat och kristisk) i intervjun och för sin sons kamrat. Sonens kamrat sålde hela klabbet till Aftonblajet och sedan blev det ett välbetalt jobb I Strassbourg, för politikern. En annan hade väl fått sparken och a-kassa.


Rosengård för mig en blandad känsla. Som många andra barn tror jag att bara det intressanta fastnar i minnet, det intressanta när man är 5-8 år är lek, roliga saker och upplevelser utöver det vanliga. Jag var enligt någon jag talade långt senare med, en maskot för raggarna i Rosengård, jag har inget minne av det själv men fått det berättat för mig. - Du fick sitta på ryggstödet i baksätet på väg in till Malmö, flera gånger...


Under min uppväxt i Rosengård så bodde jag med min mor, mina föräldrar hade skillt sig när jag var cirka 6 månader. Min far bodde vid denna tid vid Möllevångstorget, som vid denna tid inte var så fancy, tvärtom. Min far är musiker, min mor jobbade på Statsteatern som skådis. Under dessa år passerade många pjäser och uppsättningar förbi, Chicago, Spader Madam, Vita Hästen och många många fler. Under ett besök på Wallmans salonger utbrast jag “Celofan” när den gamla småflicksidolen Shakin Steven, många år senare, sjöng den på detta ställe. Att både jag själv och Steven blev förvånad visade det sig då Steven kom av sig lite. Det är väl inget nummer som man får fotbollskörssångare i bifall till i vanliga fall, antagligen aldrig... och aldrig efter det heller.

 

I Rosengård var livet något annorlunda, med detta menande att när man bor där är allt normalt men när man lämnar det, blir det aldrig som förr. Rosengård för de som inte vet är en förort i betong som är byggd i en då modern stil. Med cykelvägar, lekparker, fotbollsplaner, betong och skidbacke (!) och med majoriteten av alla invandrare. Detta gör att när man växer upp här så får man med mycket i modermjölken vilket gjorde mig till en tvättäkta vänster – liberal, genom hela livet, i alla fall fram till nu. Homo-debatter och invandringsfrågor gjorde att jag i min ungdom råkade i klistret ganska ofta. En gång lyckades jag bli både slagen av ett gäng skinheads för att stod upp för homosexuella för att sedan bli slagen av en transvestit eftersom han/hon missuppfattade att han höll med henne/honom. Sedan för att avsluta kvällen genom att bli jagad av två invandrare av någon anledning han fortfarande inte känner till. En gång i 20-års åldern så satt jag och läste Maria-pia Boetius bok där det fanns ett hakkors på framsidan, på tunnelbanan hemifrån stan till Akalla. Och märkte inte att det helt plötsligt satt 4-5 invandrare som ville ge sig på mig. Jag kom dock ur detta ganska enkelt när jag fick förklarade innehållet i boken...


I Rosengård så går det lite annorlunda till, potatis I parketten. Nej du sånt är bara skitprat, dock så när du bor i en betongförort så blir inte kojan byggd I träden, det blir i ett övergivet källarförråd. Cyklar försvinner och sedan kan du köpa tillbaka en likadan... I skolan blev vi inlåsta ett par gånger för att någon ifrån den andra närliggande skolan ville ge sig på några på våran skola. Att det handlade om en familj mot en annan var något helt annat, skolan fick låsas och polisen reda ut allt.


Att det dessutom finns varor av andra sorter i affärerna uppskattas av mig och än idag älskar jag att stoppa I dessa förorter för att handla. Burkar med “något” innehåll, annorlunda grönsaker, svampar ja... allt som man inte är van vid...


Att det finns något som heter heder lär man sig tidigt, i Rosengård. Heder är något som är väldigt svårt att förklara för andra, man har det I sig och man vet när andra förstår samma sak. Heder är något man kan åberopa när man känner för det och det är ett slags triumfkort när man står naken... Heder är samtidigt något väldigt viktigt, man skyddar sina systrar, bröder, kompisars bröder, systrar och tar hand om varandra. Vilket borde vara en viktig detalj I dagens Sverige men som verkar lika ute som fågeldansen. I Sverige placerar man alla med mindre inkomst, invandrare, pundare, a-lagare I “flotta” betongförorter. Gamla på hem så man slipper se skiten. Alla säger samma sak, “att det är förjävligt”, “men gud va fint du har det här på Gamlelunda, morfar, titta där är en gräsplätt som du kan sitta och mata fåglarna, vi ses på nästa födelsedag... eller jul om vi inte sticker till Thailand, Hej då å ha de bra....”

 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0