En dag ska jag...
... minsann visa dem. Ni vet de där som minsann visste allt och hade allt utstakat när de gick i skolan. Iofs gjorde man väl det redan då...
Jag lärde mig simma när jag var 14 år... Jag började min skolgång i Malmö och där var det obligastorisk simskola på gymnastiken. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skoj, men jag lärde mig aldrig simma. Sedan flyttade jag till fjollträsk och då var det obligatoriskt därmed, fast i en årsklass över.
Jag lärde mig inte simma därheller. Jag förstod aldrig varför jag hade vattenskräck.
När jag fick barn så gick jag med min dotter på babysim, för mig var det viktigt för jag ville inte hon skulle gå igenom samma helvete jag hade haft. Det var någon gång här som ett minne jag helt hade glömt bort kom fram.
Det var en person i min mors närhet som mer eller mindre hade försökt dränka mig, antagligen skrämma mig, för jag tog upp för mycket tid av min mor. För att jag var i vägen och han skulle visa att han var större och starkare. Han visste min räddsla för vatten och han utnyttjade den... och gjorde den ännu värre...
Det finns en bild på mig och min dotter när vi första gången simmar under vattnet och min mormor fick den, för hon var som en säl i vattnet. Hon älskade vattnet och hon älskade den bilden det vet jag. Tyvärr fann jag den inte när hon hade gått bort. Jag har frågat efter den hos min mor, jag vet att den finns någonstans, antagligen i något album av de få saker som finns kvar.
Jag var 14 år när jag lärde mig simma. Jag insåg att jag inte kunde vara sim-lös. Det var liksom inget kul att vara på strandpartaj, när man visste att när som helst skulle det badas. Bor man desstom 300 m ifrån vattnet så blir det många strandpartaj.
En regning dag, då jag visste att ingen skulle vara där, gick jag ner till Allmänna badet, till hoppbryggan, ställde mig i riktning mot den långa bryggan. Stod länge och väntade på att jag skulle våga hoppa i simma, eller rättare sagt bara ta mig till den andra bryggan. Såg mig om, och länge så ingen skulle se mitt fatala misslyckande eller mitt lyckande...
För mig var det, i detta ögonblick, antingen eller... att drukna eller inte... no point of return...
Eftersom jag skriver detta fattar ni hur det slutade... Den lycka jag kände när jag tog mig upp på långbryggan kan jag än i dag få ryssningar längs med hela ryggraden och det är ett minne jag ofta återvänder till...
Jag lärde mig simma när jag var 14 år... Jag började min skolgång i Malmö och där var det obligastorisk simskola på gymnastiken. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skoj, men jag lärde mig aldrig simma. Sedan flyttade jag till fjollträsk och då var det obligatoriskt därmed, fast i en årsklass över.
Jag lärde mig inte simma därheller. Jag förstod aldrig varför jag hade vattenskräck.
När jag fick barn så gick jag med min dotter på babysim, för mig var det viktigt för jag ville inte hon skulle gå igenom samma helvete jag hade haft. Det var någon gång här som ett minne jag helt hade glömt bort kom fram.
Det var en person i min mors närhet som mer eller mindre hade försökt dränka mig, antagligen skrämma mig, för jag tog upp för mycket tid av min mor. För att jag var i vägen och han skulle visa att han var större och starkare. Han visste min räddsla för vatten och han utnyttjade den... och gjorde den ännu värre...
Det finns en bild på mig och min dotter när vi första gången simmar under vattnet och min mormor fick den, för hon var som en säl i vattnet. Hon älskade vattnet och hon älskade den bilden det vet jag. Tyvärr fann jag den inte när hon hade gått bort. Jag har frågat efter den hos min mor, jag vet att den finns någonstans, antagligen i något album av de få saker som finns kvar.
Jag var 14 år när jag lärde mig simma. Jag insåg att jag inte kunde vara sim-lös. Det var liksom inget kul att vara på strandpartaj, när man visste att när som helst skulle det badas. Bor man desstom 300 m ifrån vattnet så blir det många strandpartaj.
En regning dag, då jag visste att ingen skulle vara där, gick jag ner till Allmänna badet, till hoppbryggan, ställde mig i riktning mot den långa bryggan. Stod länge och väntade på att jag skulle våga hoppa i simma, eller rättare sagt bara ta mig till den andra bryggan. Såg mig om, och länge så ingen skulle se mitt fatala misslyckande eller mitt lyckande...
För mig var det, i detta ögonblick, antingen eller... att drukna eller inte... no point of return...
Eftersom jag skriver detta fattar ni hur det slutade... Den lycka jag kände när jag tog mig upp på långbryggan kan jag än i dag få ryssningar längs med hela ryggraden och det är ett minne jag ofta återvänder till...
Kommentarer
Trackback
