Yksi - så nära får ingen gå...

... med det norska språket... Jag har nu bott här i 3 år. Jag älskar verkligen Norge, som land, som folk, som min nya verklighet. Sverige har försvunnit, jag har noll koll på det svenska landslaget, jag vet inget om politiken, jag vet inte vem som kan betraktas som kändis längre... Det hade jag dålig koll på innan också iofs. Jag känner mig inte som svensk och om sanningen skall fram vill jag inte det heller, jag har gjort ett val...

Jag läser en del böcker och mycket då på norsk. Men jag som trodde jag hade lärt mig det mesta märker att jag får, som när jag var 10 år och läste böcker, läsa om sidor, ibland hela kapitel. Det är något ord jag inte förstår, som får mig att fundera, jag tolkar det fel. Det är irriterande.

Men vad var det som fick mig att flytta egentligen? Jag har funderat över detta många gånger... Det var många saker... Dels ville jag flytta hit 2000, men fick inte med mig min dåvarande familj. Sverige kändes efter flera år i olika länder, med bas i Sverige, bara tristare och tristare. Hela livet kändes som en söndagsbilaga. Nya gardiner och tapeter, 5-rätters med räkrisotto och strömmingssushi, 7 orgasmer - ingen match, Pernilla bloggar om vardagen och hur fantastiskt hon har det, nya resmål såsom "Huttimattibeach" på Azorerna och allt detta måste upplevas under veckan. Jag pallade helt enkelt inte längre. Sverige är, för mig, ett land som lever på ytan. Det som jag så många gånger kritiserade USA för att vara, upplevde jag i min närhet och omgivning. Sverige är status, annars är du ingen och har inte levt.

Jag trivs bäst med mig och mina nära vänner. Jag tillbringar hellre en weekend med dem i fokus, än att jag måste weekenda till London, Paris, Madrid bara för att stoltsera med att jag varit där. För mig är det mer att jag varit med min älskade på resa eller mina vänner, resmålet är nummer två.

Jag vill hellre uppleva resan dit än målet. Det är resan dit som är behaget, inte målet.