Yksi - så nära får ingen gå...

Var gränsen går till Norrland har jag ingen aning om, men jag vet att alla där uppe har sin uppfattning. Jag satt med några goda vänner i Skellefteå och jag var ju då en typisk Stockholmare. Ni vet efter ett par öl så berättas det storys och jag kommer ihåg att jag skulle berätta någon där det ingick någon Norrlänning, för mig som stockholmare så var ju Norrland allt över Uppsala och i historiens hetta så slängde jag ur mig att personen i fråga var från Umeå. Jag blev genast rättad att umeå är ju inte Norrland, det var ju 20 mil söderut, de i Umeå var ju mer eller mindre Stockholmare...

Ska du till Skellefteå med tåg så stoppar du i Bastuträsk. Bastuträsk är en järnvägsstation, ett 30 tal hus och ett värdshus. Jag kom till Skellefteå med ett försenat tåg från Stockholm, Nordpilen. Nordpilen är underbart sätt att resa, tåg med Bar och Biograf. Sommartid fullt med vandrare som är på väg upp till sina äventyr.

I Bastuträsk så är det vinter och säkert en 20 grader minus eller däromkring. Och jag säger till min reskamrat att jag ser en Värdshusskylt och att där kan vi kanske få oss något varmt medans vi väntar på bussen.

Vi kommer in i värdshuset och där ser det ut som på alla andra ställen med "brick-räls" och plast stolar. I hörnet sitter en tre-fyra man och dricker någon öl eller var det nu kan vara. I kassan beställer jag två Irish Coffee, personen i kassan vet inte vad det är. Jag förklarar att det är whiskey, kaffe, socker och grädde på toppen. Han i kassan nickar och säger att det fixar han. Han kommer ut med dem och serveringen består av en kaffekopp med allt som beskrivits innan. Personerna i hörnet ropar till kassapersonalen att det där lät förbannat gott, och att han skulle göra ett par till irländska kaffe till dem.

Så om du någon gång kommer till Värdshuset i Bastuträsk och beställer en Irish Coffee, tänk då på att det finns två tidsepoker i Bastuträsk. BIC samt AIC, Before Irish Coffee och After Irish Coffee...