Yksi - så nära får ingen gå...

... så anser de flesta att livet var enkelt. Man hade sitt liv med skola, vänner och helger. Kanske någon fritidssysselsätning. Sedan får man större skyldigheter och fyller upp sitt liv och dag med måsten. Sedan när fortplantningen kommit igång visar det sig att den största drömmen vill man leva ut när barnen vuxit upp. Och när man har hamnat där så är man för lat för att inse att tiden är mogen att göra allt man skulle ha gjort...

En av mina bästa vänner, är jag orolig att han inte har något mål med livet. Kanske han inte har något behov utav det. Vi har varit vänner länge och en av de få som jag bryr mig mycket om. Han är bra på det han gör, i jobbet. Och har en underbar humor och intellekt och det viktigaste av allt ett stort hjärta. Han har familj, hus, ja allt det där man vill ha. MEN det är något som saknas verkar det som...  Jag tror jag vet vad det är, jag tror även han innerst inne vet vad det är... Men du... Denna vecka ska jag se til att han får tummen ur... kanske... för det är ju han själv som måste göra något åt det... jag kan ju bara sätta ett frö?

När jag var ung trodde jag att jag skulle dö ung. Jag var helt övertygad om jag skulle dö mot en bergvägg i en bil i 180. Eller nedslagen i en gränd någonstans. När jag lever bluesliv hamnar jag där igen, allt ska gå i 180 och några få frågor blir viktiga. Jag glömmer tid och rum, så bang helt plötsligt är tillbaka till verkligheten igen...