Yksi - så nära får ingen gå...

Det var vinter, snön låg tjock, säkert en 60-70 cm. Snövallarna var säkert 1,5 meter höga längs med vägen. Kylan bet ordenligt i kinderna. Det var jag och Daniel på väg från en fest, till bussen. Vi var nämnligen fattiga som kyrkråttor och hade inget att dricka. Festen vi lämnade var packat med packade människor och hur kul är det när man är nykter. När vi lämnade så spelades Bon Jovi´s Runaway på högsta volym, skivan hade precis kommit och att lämna i ett sådant ögonblick kändes så där.

På vägen upp till busstoppet pratade vi lite om allt möjligt och jag kan säga att det var väl i detta ögonblick jag för första gången vände mig uppåt och talade med "det" där uppe. Jag var arg, arg på mig själv, på gud (om han nu fanns) och på allt annat som man kan tänka sig.

När vi kom upp till Bussen, frusna som två rönnbär i kylan. Så stod det en sån där blå låda med texten "SAND" på. På lådan stod det två flaskor svart Koskenkorva. Jag tittade på Daniel, Daniel såg på mig. Vi gick fram och mycket riktigt det var två flaskor Kosken, det var oöppnade. Vi tittade på varann och jag kan säga att jag tittade uppåt också, men såg tyvärr inget tecken. Däremot hörde vi en man som stod nedanför i backen och kämpade med att få in sitt manliga könsorgan genom gylfen efter att ha gjort sig av med någon liter eller så. Vi såg på varann igen, jag och Daniel, tog varsin flaska, stoppade innanför jackan och sprang likt två hästar över prärien.

Tillbaka till festen kom vi likt två lottomiljonärer på Finlandsbåten. Fulla blev vi och jag kommer ihåg att jag satt och spelade "Foolin" av Def Lepard tillräckligt många gånger för att irritera de flesta. Jag fann sedan en gitarr och eftersom undertecknad kände för att så där lite kvasi-intellektuellt spela några fina sånger, så gick jag helt sonika in i ett lite mer avskillt rum. I rummet satte jag mig ner på en säng och spelade en stund. Efter ett tag kände jag en värme i arslet, reste mig upp och lyfte på täcket. Under täcket låg en katt, katten höll på att föda och jag såg att hon slet. En liten katt var på väg ut, men verkade som om den fastnat. Jag tog tag och hjälpte till för att få ut den och både jag och katten slet rätt bra. Jag kommer ihåg att jag ropade, men musiken var för hög för att någon skulle höra. Efter tag hade jag sett till att fem kattungar hade kommit till världen. Och det var här någonstans jag förstod att jag hade sonat mitt brott som sprittjuv. Gud hade hjälpt mig, jag hade gett något tillbaka...