Yksi - så nära får ingen gå...

Hon frågar mig hur jag mår, jag svarar svävande att det är ok. Jag berättar inte att jag ska på röntgen på fredag, jag orkar inte. Hon ringer mig precis när jag har ont i huvet, jag orkar inte förklara, tycker att det blir för jobbigt. Hjärnan orkar inte reda ut vad jag sagt tidigare och var jag ska börja. 

Hon, min mor, berättar att hon och hennes man ska komma senare och det gör de säkert. Jag säger vi tar det då, när det är aktuellt. Går det bra om vi kommer då, mmm svarar jag. Jag har nu bott här i nästan 3 år och hon har sagt att hon skall komma så många gånger att jag lyssnar inte längre när de orden kommer. Men går det bra om vi kommer vid påsk, fan jag vet ju knappt när jag fyller år och påskhelvetet är ju aldrig på samma datum, hur fan ska jag kunna veta när påsken är... hjärnan och smärtan tar över och jag hör mig själv säga att fan ni kommer ju inte ändå, alla bara säger att de ska komma men ingen har kommit hitintills... Människan har varit fler gånger på månen än.. nä jag ska inte vara bitter, jag älskar min mor... men jag får så jävla ont och då tala med någon som inte har något att säga... och jag inte har något heller blir bara dumt... 

Jag skiter i vilket just, jag känner att fredagen gör sig påmind, fredagen man ska få domen. Jag känner att jag förflyttas till platser där jag mår bra, å det är många platser. Jag vet vad som kommer att ske, jag kommer att drömma mig bort, hålla ansiktet högt för att torsdagkväll falla som en jävla fura för alkohol och skit, vakna upp, komma som ett vrak till röntgen... det slår aldrig fel. 

Om jag vore professionell idrottman och jag i ett svakt ögonblick skulle falla för något vitt pulver på någon trevlig fest i St Tropez, så kan du ge dig fan på att dopingkontrollen skulle knacka på dörren dagen efter... 

Funderar på att ringa Rita för att se om hon har något bra tips för huvudet... men ångrar mig... känner inte för rökelse och mineraler under huvudkudden... Kanske man skulle ta en fylla istället... nej bad choice... träna och sova... ja kanske...  Har varit på väg hela dagen å träna, men har fastnat varje gång, idag behöver jag verkligen ladda, för att komma ut, känner jag... 

Jag önskar jag var en sådan person som kunde njuta och drömma mig bort med en taskig dokusåpa. Som kunde se ett värde eller se upp till en kille i tanktop, som tycker den andra killen är något, som kan njuta utav 45 minuters tv-slavande och som ser ett värde i att sätta sig in den... som kan alla namn och som gärna ser allt extramaterial som finns på webben... 

Jag har läst idag, läst mycket, det är min dokusåpa. Mina historiska böcker. ett ämne som först fiskas upp på nätet för att sedan följa upp det på biblioteket... Idag har ämnet varit Kreuger, Ivar alltså... ett gammalt kärt ämne, men en ny vinkel, var alla företagen tog vägen... för majoriteten finns ju kvar ... dock andra ägare...