Trying 2 bend the truth

Läser en väns blogg... Inser att den person jag kände lite granna, inte var som jag trodde... Jag känner nästan räddsla för det jag läser, för vi har så oerhört olika åsikter om, ja allt... Ett tag tror jag det är ironi, men ju mer jag läser så inser jag att det inte är det... 

Men det är väl så det är, det är väl som den där förälskelsen man hade i 15-års åldern, på någon campingplats. Hon skulle fara dagen efter, man höll hand, såg på solnedgång och/eller soluppgången... man höll hand, ville aldrig släppa, låg och kramade kudden flera nätter efteråt och försökte komma på den eventuella fortsättningen som aldrig blev... 

Man gick ner till samma plats för att se om hon satt kvar, det enda man ville var att hon skulle komma (dit, inte orgasm din jävla snuskpelle...) och som hon kom i linne, kort kjol och med skorna i handen, håret flög i vinden... i slowmotion kom hon springande emot dig... men så sa det zap och hela skiten var bara en dröm... 

Dofter av Date, jeansjacka, Kir, läppglans, Toy, 2-taktsolja, saltvatten, grillkorv, Dillchips, smällt kexchoklad i fickan... 

Det är när jag hör Timos version av About you know... som jag inser att man bör leva för nuet, för varför inte göra det imorgon kan du vara död, invalid eller politiskt aktiv...

Jag inser att det är nu man bör göra det man inte skall, jag ringer mina barn, vrider upp korken till flaskan, häller upp ett rejält glas med röd sammetslena druvjuicen, låter den bara ta mig precis var den vill.. sväljer, vet vad som väntar, vet vad jag vill... som en sprutnarkoman som har fått 4 hekto i julklapp... Vaknar igen...  ser mig om ... jag är kvar hemma... och allt är som förut, inget har hänt, flaskan står kvar framför mig oöppnad, ouppkorkad och oskuld fortfarande... 

Plötsligt slår det mig att jag har ju redan gjort det här, så många gånger, slitits mellan verklighet och dröm. Jag kommer ihåg när jag såg Don Juan de Marco första gången, jag såg inte en film, jag såg en överdriven version av mitt liv, som Johnny Depp gjorde mig... Marlon Brando min far... Dock något överdriven... men fortfarande precis så som jag ser så mycket... Policy of truth, my policy of truth... 

Vem, vad eller vilka kan få dig att vika från ditt sätt att leva ingen, och jag har ju ingen rätt att göra det heller. Min väns blogg, ska ju finnas kvar och jag ska ju läsa den och jag ska ju leva mitt liv och han sitt.. tycker han. som han skriver, så ska han ju göra det även om jag blir livrädd av det jag läser.... för jag är tillbaka i svart, rygg i svart, ryggen svartmålad...

Jag vill ju bara att du ska sätta på dig, det där som vet att jag vill att du ska ha på dig, att du ska få precis det du vill. Parfym, spraya det där, låt våra dofter spridas i luften, låt mig vara dig nära dig, riktigt nära och lova att vi inte sära på oss till vi absolut måste, även om temperaturen går i topp, så tänk vad det kan vara kallt, speciellt när vi inte har varit så här nära på länge och kanske inte kommer att vara det heller på ett tag... för jag vill ta dig dit... I will try to take you to bed... you love it... I love it...




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0