Yksi - så nära får ingen gå...

Hvaler är en kommunen som består av öar, en slags motsvarighet till Stockholms skärgård, fast mindre. Men naturen påminner mycket om den stockholmska. En annan sak som påminner är självklart sommarstugorna/hytterna och Saltkråkan kunde lika gärna vara inspelad här. Söndag och jag tar kameran och ger mig ner till ett litet ställe som jag tror heter Spjær. Det är plusgrader i luften, efter flera veckors minusande och snöande. Det vet ju alla vad det betyder när havet är kallare än luften, dimma/tåke...  Hvaler kommune består av 833 öar, 2007 var det 3 880 invånare och man räknar att det är cirka 30 000 på sommaren... Så det finns fler likheter med Stockholms skärgård...



Det första som möter dig på parkeringen... och ner till viken. Det är øya mittemot som jag ska ut på... Men det är mycket snö, vallarna som jag står på är cirka 1,5 meter höga...



Samma øy fast längre ner... Vassen kämpar för att hålla sig uppe...



Genom skogen så droppar det och faller ner snö överallt, plusgrader är förädiskt mot snö och flera gånger får jag den här typen av isbitar och snö i huvet...



I dimmande mot ljus och cirka 50 cm djup snö tar jag mig ner till den lilla gångbron...



... och när kommer fram är snödjupet ännu högre... och blöt och tung...



Jag beslutar mig för att vända, inser min begränsning och dessutom har dimman lättat vilket gör mitt uppdrag för dagen mindre intressant.



Tar ett par bilder på havsbandet, det som var mitt mål i alla fall...



Sista bilden för dagen...

Tog mig ut till kyrkan på Kråkerøy och sedan vidare ut till kjøkøya. Men först lite bilder ifrån Kråkerøy Kirke. Som vanligt var guds hus stängt, låst och bommat. Det känns tryggt. Har du ett akut behov av gud får du hålla dig till när det är dop, begravning eller bröllopp. Eller man kan kanske ta det samtalet hemifrån? I så fall kan du säkert snart också gifta dig hemma och direkt till gud så kan man lägga ner hela skiten, begravning och kremering kan ju ske i den öppna spisen hemma...? Och dopet i duschen... Men det blir ju inte så bra på bild...




Kyrkogården var orörd sedan snön kom. Skönt att se ingen av de döda hade sin födelsedag eller någon annan viktig hågkomst under januari-februari...



Kråkerøy kyrka är vacker tycker jag. Jag är inte så mycket för kyrkor, det vet väl de flesta som känner mig. När jag närmar mig en kyrka är det lite grann som för andra, ungefär som innan de skall hoppa bungyjump eller så. Lite skräckblandad förtjusning...



Kyrkan har vackra fönster, det är väl det som utmärker det mest...



Detaljerna är stilrena... Som ni ser så har man länge jobbat med sten i bygden. Intressant i ett helt annat kapitel är när man går omkring bland kystforten, de tyska alltså. Då kan man i dessa löpgravar se skillnaden på där de norska stenhuggarna har varit framme och där de tyska soldaterna har gjort var de kunnat. Intressant detalj om man nu har det intresset...




Som ni ser, välarbetad sten, grymt snygga fönsterarbeten...




Ståtligt...



Sedan tog jag mig längst ut på Kråkerøy och över till Kjøkøya för att se på sundet...