Yksi - så nära får ingen gå...

Mona är en person som jag aldrig träffat, ändå känns det som om jag känner henne lite grann, i alla fall bra mycket mer än mina grannar som finns inom 20 meters avstånd. Å det är enbart genom hennes blogg. Mona skriver alltid ifrån hjärtat och själen, å i hennes fall är de stora som universum (själen och hjärtat alltså). Hon är inte rädd av sig, hon ger av sig själv som få skulle våga. Samtidigt har hon en stor förståelse och DET mina vänner, är inte vanligt... När jag bad henne om att gästblogga så bad hon om betänketid och klart hon fick det. En mästare behöver tid. När jag sedan fick materialet så blev jag stum! Riktigt jävla stum. Starkare berättelse får du leta efter och det öppnande av själen som hon gör här, var nästan så ögonen vattnades (jag är man och vi gråter inte) ...  Det är bättre än Lasse Carlssons Gatloppet, som i mina ögon är den starkaste bok jag någonsin läst. Men nu ska du får bilda din egen uppfattning, så häll upp ett glas vin, hämta en dassrulle (eller hushållsrulle eller en hel bal beroende på hur känslig du är), ta ett par djupa andetag och läs...

Monas blogg




"Jag var 7 eller 8 år gammal och det var måndag. Jag hade en lärarinna som vi kallade för moroten. Hon broderade misslyckade orangea rosor på allt som var av tyg och det enda vi i våra barnahjärnor såg var morötter.

Denna måndagen var pappa hemma sjuk så jag kunde gå direkt genom den lilla byn, över ån och uppför backen. När jag kom hem luktade det konstigt i hela huset. Jag ropade på pappa men hörde inget. Ropade igen med besvikelse och ännu en gång i desperation.

Jag hörde ett svagt mumlande.

Det underliga lätet lockade fram ett leende. Han var här någonstans. Jag sprang runt med skorna på. De små smala benen bar mig snabbt från rum till rum medan jag glömt stanken som nu var bedövande. Jag höll mitt stripiga blonda hår för näsan medan jag fortsatte.

Mumlandet kom närmare och jag hann njuta av tanken att han och jag skulle vara tillsammans i säkert två timmar innan någon annan kom hem. När jag letat i alla rum förutom det stora badrummet gav jag upp. Då hör jag ett svagt rop på hjälp och öppnar dörren.

I ett hav av spyor och blod ligger min far.

Han är så blek att han bildar en kontrast så stark att det gör ont i mina ögon. Hans starka axlar och stora bröstkorg är sammansjunken och han är så liten att jag först inte känner igen honom. Han samlar kraft och lyfter upp handen. Ring mamma. Hans röst är så tunn att jag står som förlamad. Tårarna rinner okontrollerat nerför mina kinder medan mina späda händer försöker hindra dem. Jag tar ett steg tillbaka och den lilla kroppen skakar nu våldsamt. Han försöker vara stark och lugn och upprepar. Ring mamma.

Med blöta fingrar tappar jag telefonen två gånger, jag minns inte numret, jag skakar och gråter och de hjärtskärande ljud som kommer från badrummet kommer aldrig att lämna mitt minne. Mamma är upptagen. Hon skickar syster. De ringer ambulansen. Min far har spräckt magmunnen.

Alkolholismen tog min fars inre på fler sätt än ett och tänkte inte släppa greppet. Just den gången vann han striden, för just den gången vann jag den åt honom. Som den lilla barnsoldat jag var..."