Yksi - så nära får ingen gå...

och hade redan från starten flirtat in mig på flygvärdinnan så jag visste att jag varje gång hon gick förbi skulle lämna några små flaskor med Beefeater, Vat69 eller Bailey in worst case. Dessutom hade jag denna gång turen att dels sitta på sista raden och där fanns en plats ledig min. Flygvärdinnan hade frågat om det gick bra att utnyttja den för en extra väska. Fine sa jag, och det var hennes väska som skulle ta den platsen.

Hela planet satt och tittade på film, jag var som vanligt lite salongsberusad över atlanten. Blev dock lite orolig när jag känt att under en tid hade vi gått ner, försökte fråga personalen som gick förbi, varför. Men ingen hade sett mig, plötsligt kommer flygvärdinnan förbi, släpper en ICA kasse full med små flaskor. Jag som tycker att jag vunnit på Lotto, blir misstänksam. Men tänker inte mer på det förrän hon kommer tillbaka ytterliggare en gång, Denna gång till hennes väska, och sliter upp en burk med piller, häller upp ett gäng i handen och för handen till munnen. DÅ börjar jag inse att något är fel.

Filmen rullar fortfarande. Jag sitter med min kasse, rotar igenom, hittar en whiskey. Sliter upp korken och sväljer innehållet. Filmen stoppar, ljuset tänds i karbinen. Om det är kaptenen eller någon annan personal kommer jag inte ihåg, kan helt enkelt inte minnas. Men budskapet är klart, vi har en bomb ombord, vi ska nödlanda. Vi blir instruerade att, ta av eventuella glasögon, skor, lämna alla värdesaker i fickan framför. Jag kollar ner i kassen, kommer inte ihåg vad mitt val blev, bara att det gick ner ett par stycken. Vi blir ombädda att ta fram flytväst under sätet och sätta på oss. Den där gula västen tunn som en vaxduk, precis som hos mormor när man var liten.

En liten parantes bara,  ett par frågor som jag måste dela med mig, ett: Flytväst på flygplan känns ju lite som att ha fallskärm på båt, eller? Dessutom denna svarta låda som alltid överlever och som är byggt i ett material som är oförstörbart, varför bygger man inte allt i detta.. även flygplan?

Här sitter man alltså på väg ner till Reykavik, för nödladdning. Men beskedet kom raskt. Vi får inte landa på Reykavik, personalen meddelar att det blir på havet. Vi har nu gått ner till cirka 1000 fot, det är mörkt ute, men månen gör att man ser att detta kommer inte att gå bra. Kan inte urskilja om det vita är havet som skummar eller isflak.

Tydligen så har någon på Arlanda, lämnat in ett brev till informationen. Brevet som sett ganska vanligt ut och skulle ha lästs innan vi startade, inte kommit fram i tid. OM det var ett allvarligt hot eller någon som bara skulle stoppa planet vet jag inte ens idag.

Piloten meddelar att vi fått "clearence" att flyga till Goose Bay, Canada, för nödlandning. Känslan av att sitta i en plåtlåda ett par hundra meter upp och bara vänta på att det skall smälla skulle jag inte ens önska min värsta fiende. För det är svårt att beskriva. Vi ligger fortfarande på cirka 1000 fot, så du ser det mesta på havet och senare land ganska tydligt. I planet så har vi alla blivit framflyttade, jag sitter för första gång i första klass, plats 2A, de började längst bak och där satt turliga jag.

Brevid mig sitter en man ifrån Israel som jag talat med på Arlanda. Han har sina skor, nu, i händerna som täcker hans ansikte. Antagligen ber han, men eftersom han gör det på jiddish, så kan det lika gärna vara hans mammas sockerkaks recept. Jag vet inte. Men jag tar förgivet att han ber. Jag som sitter vid fönstret, med min kasse i knät, registrerar varenda liten förändring i havet, bara för att registrera det sista jag ska få uppleva innan hela skiten sprängs i bitar. Jag är ganska övertygad att jag ska dö, i sätet framför sitter en mor med sitt barn. Hon hjälper sin dotter att måla med kritor. Hon är stark, jävligt stark. Meddelande kommer igen att det verkar som om vi inte får landa på Goose bay heller.

Jag tittar ner, vill bara ut ur denna jävla plåskorv, fan jag är bara 21, oskuld (eh kändes bara bra att skriva), ogift. Tankarna går igen, fan landa här på havet kommer att gå åt helvete, grov sjö. Tydligen så är Goose Bay en liten by där hela byn mer eller mindre är en Nato-bas.

Vi flyger in över, Canada. Här känner jag för första gången ett lugn, jag kan än idag se dessa berg framför mig, vatten som ringlar sig runt dem och jag tänkte för mig själv. Här kan jag dö, en vacker plats. Israeliten brevid mig rabblar fortfarande, jag kommer ihåg modern framför vände sig om och med sina ögon försökte få kontakt för att han skulle, åtminstone be lite tystare, men utan resultat.

Plötsligt talar Piloten om att brevet som är inlämnat berättar om en tid när bomben skulle detonerat, denna tid har passerats och helt plötsligt har vi fått clearence att landa på Goose Bay. Jag kommer ihåg när vi närmade oss flygplatsen för det var bara skog, berg och vatten. Jag kommer ihåg att jag tänkte, här skulle man bott.

Inför landningen, så var farten så låg att om vi sänkt en kilometer till hade planet ramlat ner. Det är svårt att beskriva, men jag tänkte flera gånger det vore ju för jävligt om bombhelvetet briserade precis när vi satte ner hjulen på grund av skakning eller nått. Det såg ut som om det var fler som tänkte samma sak.

Landningen gick bra, dock så kördes planet i en evighet på land. Ôver ena landningsbanan efter den andra. Antagligen så långt bort som möjligt från alla byggnader. Planet körde till slutet av en bana och ut i skogen. När motorerna stängdes av så ville man bara ut...

Så nedför dessa gula slides, utan skor, pengar och andra vassa förmål åkte man, en sak som slog mig då, kvinnor ha aldrig nylonstrumpor när ni flyger, om det sker er, så behöver ni nog aldrig mer oroa er för orakade ben, men snygga kommer de inte att vara efter en sådan åkning. Jag kommer ihåg att jag joggade lite lätt medans många sprang mot bussarna som väntade några 100 meter bort.

Vi blev internerade i en stor sal, eftersom pass och annat låg kvar i planet så fick vi inte komma in i landet, lite absurt så där. Inlåst i en sal, med 300 okända människor, det blev lite fängelse även om alla var otroligt lyckliga. Jag fick tårar i ögonen, liknande känsla som när jag sprang i mål i Åre efter Fjällräven extreme marathon. Sjukt. Men skönt.

Vi fick sitta i karantän i 13 timmar cirka, vi hade flygit med ett amerikanskt flygbolag, TWA. Så efter ett par timmar dök det upp 7-8 män i svarta kostymer och solglasögon. Ledaren tog tag i intercomen och på klockren NY-dialekt talade om att nu var CIA (eller var de nu var i från) och hade ALLT under kontroll. Alla amerikaner applåderade självklart. I filmen om det kommer att göras någon, så spelas det stråkar, för att sakna övergå i nationalsång och insomning på några minoriteter, gärna en asiat och någon afroamerikan. Säkert någon söt rödhårig liten flicka som får en docka av en amerikansk soldat, och självklart får hon en Hershey-bar...

Efter cirka 13 timmar så blev vi uppropade, rad efter rad. Jag blev ibland de första, då jag satt längst bak. Vi blev körda ut till vårt gamla plan. Man fick gå ombord, med en soldat. Gå fram till sin plats, ta sina personliga tillhörigheter. Gå ut igen, gå fram till alla väskor som stod på banan. Med en soldat med hund gå fram till sin väska, ta den bära den till en plats längre bort, öppna väskan och låta dem gå igenom den. Sedan blev man körd till ett annat plan, och där gå ombord. Detta plan var fyllt till bredden med sprit, vin, öl och mat.

Jag som kom först roffade åt mig som en boxerhane som inte fått mat sedan imorse om vi nu skulle säga att klockan var efter lunch. När planet startade så stod jag och talade med en utav dessa med kostym och solbriller. Ståendes låtsas surfande i planets mittgång. Full och go... !