Yksi - så nära får ingen gå...

Min far är ett geni, men det är väl något som alla tycker om sin far. Så vida man inte blivit slagen, terroriserad eller allmänt "ondskanifierad". Men min far sticker ut över det vanliga. Som jag berättat innan så växte jag upp hos mina morföräldrar, inge fel med det, men tänk själva att ha "föräldrar" som var unga i samband med första världskriget. Man kan säga att 70-talets pyjamasuppfostran var något som man INTE släppte in genom dörren, för att uttrycka sig milt.

Min far är född i Skåne (precis som jag själv) uppvuxen som ensamt barn till två människor som jag (se tidigare blogg nedan) i stort sett aldrig träffat. Som jag förstått det var det inte lätt och att resa sig ur något sådant så krävs det mod och civilkurage utan dess like.

Min far har alltid guidat mig i alla möjliga situationer, dels för att vi aldrig rädda om att prata öppet och om ALLT. Vi har båda levt "blues-liv", det är inget att hymla med att man kan ha det svårt ibland och att man då behöver en rejäl fylla eller annat för styra in på rätt spår. Eller att passa på att njuta när man har det bra. Det som är lite lustigt är att vi alltid sett ganska olika ut som människor, men varit så jävla lika som personer. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt när talat igenom en svår situation, hur lika vi tänker. En annan sak är att när vi textar för hand så kan jag ibland knappt se skillnad på om det är han eller jag som skrivt, jag kan ju säga att så många månader har vi ju faktiskt inte bott ihop så vi kan ha lärt oss kopiera varann.

Om jag fick välja respartner för en resa till månen (eller någon annan längre resa, jorden runt eller nått) så är det min far som står högst upp på den listan, har ALLTID varit, även om det aldrig blivit av. För det blir aldrig tråkigt. Mannen är klipsk, smart, kul som fan, intresserad av vad man säger och har en social begåvning utan dess like. Jag glömmer aldrig vår resa till Gran Canaria, det var en milstolpe i mitt liv. Jag ska inte gå in på den resan stenhårt, men det passerade förbi 2 galningar ifrån Haninge (tror jag det var, söder om Stockholm i alla fall), en finsk bög, en massa räksmörgåsar på Arlanda, shots med något vitt stort hallon, Heiniken (det tyska ölet enligt Kvarteret Skatan), Pasha, resa upp i bergen, där jag fick smaka den bästa Mojon jag någonsin ätit och som gör att jag än idag letar efter den "touchen", jazzklubb (där vi var de enda besökarna) och sist men inte minst den STORA hämnden mot resebolaget!

Jag märker av att jag tagit mycket av det jag lärt mig av min far och försöker göra likadant mot mina barn. Att lära dem rätt och fel, bra och dåligt, fint och fult, svart eller vitt. Men inte genom att tvinga någon utan att upptäcka det själv. Det är en tradition att föra vidare, för den är fin och det är sådant som jag tror skulle kunna hjälpa hela mänskligheten. OM den nu vill bli hjälpt?