Yksi - så nära får ingen gå...

Jag kommer ihåg att jag och min mor efter skolan cyklade in till teatern för att morsan skulle stå på scenen. Jag kommer ihåg alla pjäser jag sett under 2-3 månaders repetitioner och sedan kvällsföreställningar... och ja självklart även med farsan... Chicago, Vita Hästen, Spader Madam, Röde Orm mfl 

Jag kommer ihåg "semestrar" på Mallorca, i de småländska skogarna, tysklandsbåten och diverse andra fina resmål, vilka bestod av att min mor eller far jobbade och jag satt i en hytt eller hotellrum. Alltså det är inte en det är synd om mig eller att jag tycker att det var något fel. Jag bara berättar hur det var och att jag idag anser att om jag var tvungen att göra allt igen, hade jag gjort det... 

När andra tycker det är skönt att komma hem, så har jag en sådan känsla som jag tror andra har när de väl ska ge sig iväg på sin välförtjänta semesterresa som de har bokat sedan flera månader tillbaka. Ni vet känslan av att få komma ut. Tänk dig att du har den känslan varje dag, att du vill ge dig iväg och att du gör det. Så har jag det, ibland undrar jag om det är tvångstankar... för mig är middag klockan 17.00 och frukost 06.30 hemskt. Jag kan i mitt liv inte leva så. Jag kan inte ens ha samma tid på väckarklockan, jag måste ställa om den så att jag som man säger på norsk inte går i baner... i samma spår.. jag kan inte ens laga mat likadant varje gång... förändringar är mitt liv... 

Om man då är tidsdiktator, så måste ju en dag med mig vara helvetet på jorden... 

När jag bodde i Stockholm så gjorde jag det till en sport att aldrig åka med samma tunnelbana/buss varje morgon och kväll till jobbet. Alltså inte samma tidspunkt. Nu är det ju inte svårt längre eftersom tricken går med 1 minuts mellanrum... 

Jag kommer ihåg en gång hemma hos min dagmamma, där jag hade svårt att äta en annan ketschup än Heinz. De hade alltid Felix (motsvarigheten till Idun här i Norge). De köpte Heinz till mig så jag klagar inte. Men en middag sitter jag och njuter av någon varnlig svenssonmat och jag kommer ihåg att det frågades mycket om jag verkligen inte kunde tänka mig att prova den andra ketschupen, men jag sa nej... Efter middagen avslöjas det för mig att de bytt innehållet och jag njutit fullständigt av Felix (gör de det goda godare... ) ... Sedan den dagen hatar jag allt som har med Felix och dess jävla skitprodukter att göra... Jag nästan grät när jag fick veta att Felix hade köpt upp Önos och gjort världens bästa sylt till något som katten dragit in... För det är det, det handlar om , Mainstream. Mainstream är alla ser på samma program, läser samma tidning och har samma åsikt. I den perfekta världen, läs Sverige, så ska man tycka samma sak. Media, tidningar och TV, talar ofta ( njae ALLTID)  om att ta upp saker som engagerar. Men ser man på vad de tar upp så är det sådant som man har svårt att tycka något annat om, oavsett partifärg. Tex Vem kan tycka att en elefantunge är "osöt", att 7-åriga Tatjana från Ukraina inte ska få komma till Sverige och få en operation, biltullarna i Stockholm om man bor i förorten, transfetter, galna kosjukor etc etc... 

Mainstream för mig är när man slutat tänka själv, en person som säger till mig "gud vad duktig den där lilla killen som sjöng i Idol" är mainstream. Inte för att de tycker så, utan för att de gett upp redan innan. De ser programmet för att man ska tycka något dagen efter... En som inte är mainstream har ju inte gått på de där trailerna som började gå första reklaminslag direkt efter programmet tidigare... Trailern består av någon som gråter, blir glad eller annat känslouttryck.  Sedan sitter hela befolkningen i 1,5 timme och väntar på att få se samma sak de har sett 22 gånger i en trailer... 

En vän sa en gång, jag kan inte se på den typen av filmer för de agerar inte så som jag skulle gjort. Alltså vi snackar nu om en film med fullständigt normala människor och som i en relation gör/säger något som denna person aldrig skulle kunna tänka sig. Det skulle kunna vara exemplet ovanför, en person som inte ser på Idol tex... Men samma person kan se en film där allt utspelar sig på en plats där djur kan tala, hjälten kan döda 510 koreaner med en nagelsax utan en skråmma på sig själv och allt utspelar sig på en planet där vi vet att det inte finns syre... 

En annan sak jag har svårt att göra, är att köpa mat, alkohol eller så någon dag innan jag ska äta. För jag vet inte om jag är sugen på det då... jag kan inte ens köpa frukost på kvällen, för jag är garanterat inte sugen på det när jag vaknar. 

 

Nu tänker du säkert, hur i helsicke kan en sådan person som jag jobba. Enkelt man sätter på sig en roll. Jag har burit kostym, skjorta och slips i många år, jag är tveksam om det kommer att ske igen, men chansen finns. Jag är tidens mästare i jobb. Ska vi mötas 10.00 så är jag där senast 09.45. Ska något levereras så kommer det i tid, om inte så vet kunden det lång tid i förväg, för "Information is everything". Jag kan dra mitt gamla exempel. Du sitter på en flygplats biljetten säger att flyget ska gå 11.56. OM flygbolaget informerar dig 11.57 att det är försenat blir du skitförbannad. OM de meddelar dig 1 timme i förväg blir du kanske irriterad, men du kan planera din tid, du kanske tänker perfekt då kan jag äta, handla lite hundfritt och byta skjorta. För det är så det är... vi människor tänker bara på oss själva... 

Det militära då? Jag har inte gjort det militära... jag kom aldrig förbi psykologerna, de insåg väl att det kunde inte ha en person som inte kan ta order om jag inte respekterar personen ifråga... 

Jag träffade långt senare en gammal militär, som jag inte visste då var en gammal officer. Och vi kom att diskutera försvar, utan att veta att han var officer så kom jag med påståendet att den svenska militären var rätt meningslös. Detta var kring "ubåtsåren" och den svenska militären var en pinsam historia. Snubben med sin militära utbildning blir ju skitförbannad, för man kan ju inte hålla käften och när jag drar upp misslyckande, efter misslyckande... Men när vi sedan diskuterade vad man skulle göra om vi blev angripna så menar jag att jag skulle vara den första som stod längst fram för att försvara, inte snygga rader och i välknäppt uniform. Utan för att försvara mitt land. Detta har nu ändrat sig rejält och skulle Sverige bli angripet skulle jag nog bara se till att de mina kom bort. Däremot så skulle jag beväpna mig om Norge blev det. För det är här jag bor och det är Norge jag tillhör... om Norge skulle bli angripet av Sverige... rent teoretiskt så skulle jag kunna skjuta österut, men skulle ha det svårt om jag visste min son stod på andra sidan... eller någon god vän... Jag skulle ALDRIG stå på den svenska sidan i alla fall... i krig mot Norge... 

Mainstream är något alla samhällen vill ha, då passar man in. De röda khemererna gjorde det enkelt man tog ihjäl alla med hyffsad utbildning och uppåt och sedan kunde man skapa en bas med liktänkande. Rasister och Nazister tänker ju på samma sätt. Och de svenska socialdemokraterna likaså, det är ju bara att se på IB affären där man iofs inte gick så långt som att mörda, men fängsla och kasta ut oliktänkande från jobb och annat gick bra... det som förenar dessa exempel är ju att man i alla dessa fall gör det för "rikets säkerhet"... 

Mainstream är något alla vill ha kring sig så man kan prata om den som inte passar in. Det kan vara åsikt, kläder, beteende... bara egentligen för att visa hur normal eller mainstream man själv är... 

MEN alla människor vill ju inte vara lika, så man tokköper någon ny platta med någon grupp som inte riktigt passar in i ens livstil. Eller man skaffar en tatuering, lite crazy så i dessa tider. Man har en scarf i en "tokig" färg. Eller börjar sätta sig in i någon subkultur på något forum på nätet... Läser en bok om något ämne och fördjupar sig i det... Kanske man crazyar loss i sängen, kanske man är otrogen för att bryta ett mönster... 

Nej nu ska jag gå och träna och ladda inför en skittrevlig middag till kvällen och det bästa av allt diskussioner med människor som jag har STOR tillit och mycket STORT nöje i att diskutera med... Ska jag vara ärlig ser jag mer fram emot att möta dem, människorna, än maten...