Yksi - så nära får ingen gå...

Tog mig ut till kyrkan på Kråkerøy och sedan vidare ut till kjøkøya. Men först lite bilder ifrån Kråkerøy Kirke. Som vanligt var guds hus stängt, låst och bommat. Det känns tryggt. Har du ett akut behov av gud får du hålla dig till när det är dop, begravning eller bröllopp. Eller man kan kanske ta det samtalet hemifrån? I så fall kan du säkert snart också gifta dig hemma och direkt till gud så kan man lägga ner hela skiten, begravning och kremering kan ju ske i den öppna spisen hemma...? Och dopet i duschen... Men det blir ju inte så bra på bild...




Kyrkogården var orörd sedan snön kom. Skönt att se ingen av de döda hade sin födelsedag eller någon annan viktig hågkomst under januari-februari...



Kråkerøy kyrka är vacker tycker jag. Jag är inte så mycket för kyrkor, det vet väl de flesta som känner mig. När jag närmar mig en kyrka är det lite grann som för andra, ungefär som innan de skall hoppa bungyjump eller så. Lite skräckblandad förtjusning...



Kyrkan har vackra fönster, det är väl det som utmärker det mest...



Detaljerna är stilrena... Som ni ser så har man länge jobbat med sten i bygden. Intressant i ett helt annat kapitel är när man går omkring bland kystforten, de tyska alltså. Då kan man i dessa löpgravar se skillnaden på där de norska stenhuggarna har varit framme och där de tyska soldaterna har gjort var de kunnat. Intressant detalj om man nu har det intresset...




Som ni ser, välarbetad sten, grymt snygga fönsterarbeten...




Ståtligt...



Sedan tog jag mig längst ut på Kråkerøy och över till Kjøkøya för att se på sundet...