När dagen går mot sitt slut...
... brukar det bli mörkt. Mörkret är ett hot, ett hot mot min energi. Visst anser jag att mörkret även har någonting gott med sig, men gud vad det kan vara deprimerande...
Som när man var yngre, vem kommer inte ihåg somrarna där dagarna aldrig ville sluta, ens mor stod och ropade på en och man förstod ingenting varför man skulle lägga sig så tidigt fast klockan var långt över 22.00. Eller när man blev äldre och man satt hand i hand med någon vacker flicka på berget eller stranden, och såg ut över sjön eller havet och man bara önskade att det blev mörkare så man kunde lägga handen där hela kroppen (läs kukhuvudet) ville att man skulle lägga den.
Eller när man själv helt plötsligt står och skriker på sina egna ungar att nu är det nattatid, och solen fortfarande lyser upp himlen. Svårt med bra argument då och man inser sitt stora misstag, att i sin uppfostran uppmuntra till att ifrågasätta allt.
Nintendo har kommit i mitt och mina barns liv. Det märktes när jag tänkte överraska mina barn med världens längsta pulkabacke. Ett av de högsta fjällen kring här jag bor, kan man ganska enkelt ta sig upp. Och med pulkor var min tanke att vi skulle gå upp, fika lite och sedan åka ner... Det tar en stund att gå upp, vilket vi gjorde. Men det märks att jag tillhör MTV generationen och mina barn Nintendo. Medans jag vet att när väl en låt börjar så måste man vänta cirka 3 minuter tills nästa. Mina barn, trycker på paus och förflyttar sig till nästa spel. Att gå uppför var svårt att förklara hur man kan göra annat än att just "enjoy the ride". Vi kom upp, sedan blev det till att åka ner... de 20 minuternar det tog att åka ner var, även för mig, skitkul. Men vi hann ju inte komma ner förrän ... En gång till... och vi pratar här om en halvdagsutflykt... Och här räddade faktiskt mörkret mig...
En tidig förälskelse i mitt liv var en tjej som vi kan kalla Andrea... Detta var i en ålder av 13-14 eller nått sånt. Vi låg som alla andra par i denna ålder och hånglade hela dagarna... tills någon förälder knackade på dörren. Varje gång det hände så var väl alla beredda på att hoppa upp och låtsas som inget hänt och se så där lagom oskyldig ut. En gång hade jag turen att ha en spritpenna i storlek STOR i min bakficka... och det rullades runt, knackningen kom, jag hoppade upp som solfjäder och satte mig en stol, såg lika oskyldig ut som Hugh Grant när han blev tagen med sitt kön i mun på en prostituerad. Hennes mor blev först stum, sedan rusade hon in till sängen och där såg jag mitt misstag. Korkj-veln hade åkt av spritpennan. Pennans färg var röd... Ja ni fattar här höll man på att åka dit för "oskuldstagning" fast man bara hade fått hångel...
Fick nyligen kontakt med en gammal god vän, Facebook är fantastiskt... tyvärr för det även med sig minnen som man glömt. Jag var ju så kär i denna person... Jag kommer ihåg en 18-årsdagsfest, till min vän, där det skedde en massa ting. Men det jag minns bäst var henne. Senare förstod jag att hon inte ville ha något med mig att göra och allt blev så fel. Då var jag 15 tror jag. Så får man kontakt igen och så kom detta upp framför näthinnan. Jag som kämpat så tappert i alla år för att glömma...
Som när man var yngre, vem kommer inte ihåg somrarna där dagarna aldrig ville sluta, ens mor stod och ropade på en och man förstod ingenting varför man skulle lägga sig så tidigt fast klockan var långt över 22.00. Eller när man blev äldre och man satt hand i hand med någon vacker flicka på berget eller stranden, och såg ut över sjön eller havet och man bara önskade att det blev mörkare så man kunde lägga handen där hela kroppen (läs kukhuvudet) ville att man skulle lägga den.
Eller när man själv helt plötsligt står och skriker på sina egna ungar att nu är det nattatid, och solen fortfarande lyser upp himlen. Svårt med bra argument då och man inser sitt stora misstag, att i sin uppfostran uppmuntra till att ifrågasätta allt.
Nintendo har kommit i mitt och mina barns liv. Det märktes när jag tänkte överraska mina barn med världens längsta pulkabacke. Ett av de högsta fjällen kring här jag bor, kan man ganska enkelt ta sig upp. Och med pulkor var min tanke att vi skulle gå upp, fika lite och sedan åka ner... Det tar en stund att gå upp, vilket vi gjorde. Men det märks att jag tillhör MTV generationen och mina barn Nintendo. Medans jag vet att när väl en låt börjar så måste man vänta cirka 3 minuter tills nästa. Mina barn, trycker på paus och förflyttar sig till nästa spel. Att gå uppför var svårt att förklara hur man kan göra annat än att just "enjoy the ride". Vi kom upp, sedan blev det till att åka ner... de 20 minuternar det tog att åka ner var, även för mig, skitkul. Men vi hann ju inte komma ner förrän ... En gång till... och vi pratar här om en halvdagsutflykt... Och här räddade faktiskt mörkret mig...
En tidig förälskelse i mitt liv var en tjej som vi kan kalla Andrea... Detta var i en ålder av 13-14 eller nått sånt. Vi låg som alla andra par i denna ålder och hånglade hela dagarna... tills någon förälder knackade på dörren. Varje gång det hände så var väl alla beredda på att hoppa upp och låtsas som inget hänt och se så där lagom oskyldig ut. En gång hade jag turen att ha en spritpenna i storlek STOR i min bakficka... och det rullades runt, knackningen kom, jag hoppade upp som solfjäder och satte mig en stol, såg lika oskyldig ut som Hugh Grant när han blev tagen med sitt kön i mun på en prostituerad. Hennes mor blev först stum, sedan rusade hon in till sängen och där såg jag mitt misstag. Korkj-veln hade åkt av spritpennan. Pennans färg var röd... Ja ni fattar här höll man på att åka dit för "oskuldstagning" fast man bara hade fått hångel...
Fick nyligen kontakt med en gammal god vän, Facebook är fantastiskt... tyvärr för det även med sig minnen som man glömt. Jag var ju så kär i denna person... Jag kommer ihåg en 18-årsdagsfest, till min vän, där det skedde en massa ting. Men det jag minns bäst var henne. Senare förstod jag att hon inte ville ha något med mig att göra och allt blev så fel. Då var jag 15 tror jag. Så får man kontakt igen och så kom detta upp framför näthinnan. Jag som kämpat så tappert i alla år för att glömma...
Kommentarer
Postat av: litentanta
Känner mig lite tacksam mitt i allt, utan minnen nästan så slipper man en hel del jobbigheter under uppväxten också....sen har man ju festat o varit allmänt korkad men sånt, det är totalt väck!
Trackback
