Yksi - så nära får ingen gå...

Jag träffade henne på en fest, hon var vacker som en soluppgång i Mentons smala gränder semestermorgon med Baguetten under armen, på väg ner till stranden för att äta frukost. Hennes far Polis, hennes mor akupunktör.

Den dagen vi blev ihop trodde jag det skulle vara för evigt. Men det tror och hoppas man väl alltid? Alltid förresten? Är vi människor så pass hopplösa att vi enträget går in en slags "stånga-huvet-väggen-fas" och slår oss blodiga för något som inte finns....?

Jag har många gånger funderat på vad hon såg hos mig, men varje gång jag försöker så blir som när jag lyssnar på Foo Fighters "My Hero" och försöker analyser texten till den. Trummorna tar över, jag blir helt hypnotiserad. Det enda jag kommer ihåg när låten tar slut är refrängen. Tomt... Samma sak med henne, jag försöker komma ihåg, minnas vad jag sa. Men jag ser bara hennes leende.

Hon log alltid, skrattade högt. Skratt och leende mår jag bra av.

Men till kärnfrågan varför tog kärleken slut. Bra fråga, good question, godt spørsmål. Jag vet inte, det finns säkert där och jag vet att jag kommer få reda på det, för vi kommer att träffas igen. Men vill jag veta, kanske det är så här jag skall minnas henne, sommarklädd, leendes ....

Fides, spes, caritas, maior autem horum est caritas