Yksi - så nära får ingen gå...

Kärlek är något som vi alla under livets gång få uppleva och alla dessa faser man går igenom. Lycka, olycka, passion, känslor som spritter som nyårsraketer och känslor som någon trampar på som en cigarett som släcks under en vinterkänga, där foten vrids tills glöden är lika död som det mesta kring Tjernobyl.

Jag var nog 6-7 år förstagången jag "ramlade i kärlek".  Hon hette Diana, för mig då det vackraste jag sett. Hon flyttade bara efter något år någon annanstans, ingen aning om var. Men jag kommer ihåg att jag slet riktigt ordenligt, dels när jag fick beskedet och när hon väl flyttat så kände jag en saknad som är svårförklarlig.

Sommarförälskelesen är underbar, antingen på något sommarkollo, campingplats, charterresemål, fjällvandring, bilresa genom europa. Vi har alla varit där, man har suttit på någon strand grillat, hånglat och just i det läget velat att tiden bara skall stoppas och ögonblickat skall frysas till evighet.

Den förbjudna kärleken, personen som vi egenligen inte får ramla i kärlek till. Det förbjudna är spännande, personer som man inte kan förstå att man dras till eller ännu värre personer som man inte får dras till. Eller personer som egentligen är trolovade till någon annan. Eller personer som är äldre, yngre eller på annat sätt kan få igång djungeltelegrafen som får oss att se ut som något fult.

Den blinda kärleken, när passionen är så stark så att man inte ser något annat än rött, kärleks rött.

Den passionerade kärleken där kärlekslågan sloknar lika fort som man hinner säga jag älskar dig.

Men alla typer av passion och kärlek har sin tid och varje tid har sin kärlek och passion... och ingen utav dem är det något fel på ... bara tiden ... kanske ...