Yksi - så nära får ingen gå...

Det var min födelsedag och jag var tvungen att ta mig till Finland, för jobb. Jag skulle vara där på en fredag och det betydde att man skulle bli kvar i Helsingfors över helgen. Jag tog mig därför över med båt och jag passade på att slå på stort genom att ta sviten, på Silja Line.

Det fina var när man kom ombord att man hade turen att få fri sprit och en egen personlig purser. Det var bara att lyfta på telefonen så fick man vad man ville. Sviten var på cirka 100 kvadrat, med matsalsbord för 12 personer, sovrum, bastu, bubbelbad, egen bar etc.

Baren länsades snabbt och telefonen gick varm till pursern. Sviten som ligger i fören på färjan hade en bra vy över Stockholms skärgård på väg ut i Östersjön. I karaokebaren så slogs finnarna som vanligt om vem som kunde slakta de finska tango schlagerna bäst.

Samtidigt var det happy hour och happy hour i detta fall är 2 i priset för 1.

Här i baren träffar jag en åländsk professor i det finska språket. Han hade sin professur på Helsingfors Universitet och vi hade ett trevligt samtal över ett par olut. Som vanligt så ställs spörsmålen av undertecknad för jag är intresserad av att veta mer, om allt.

I alla fall det är då jag alkoholens dimma inser följande, jag kommer aldrig att kunna lära mig finska. Som om man hade trott det innan, det hade jag ju i och för sig. Men de förhoppningarna tog professorn ner på jorden igen för mig. Men den största kunskapen gav han mig när han berättade att man har under 10 ord för att säga hej, men över 300 för bakfylla. OM det är sant eller ej, det vet jag inte men efter alla år i Finland så köper jag det med hull och hår.

I alla fall jag landade fint i hamnen och gick hela vägen ifrån färjeläget, genom esplanden och upp till Mannerheimgatan och till det gamla busstorget, förbi SAS Radisson och till kontoret. Stövlade in på kontoret, med Krapula skrivet i pannan. Tjejen i receptionen kom efter med 2 asperin, en flaska Coca Cola och en kopp kaffe... det är kärlek det.