Yksi - så nära får ingen gå...

Jag älskar schablonbilden av Sverige. Jag älskar dess natursköna bilder, den svenska flaggan, dess förskönande bild av sig själv som den sociala skyddsnätets moder, dess hatkärlekt till sina grannländer och för att inte tala om det faktum att man i Sverige inte ser dessa länder om man inte bor längs med dess gräns.

Jag var en tid i vårt kära grannland Finland och har nu varit en tid i vårt andra grannland Norge och tidigare har jag haft lite affärer i vårt tredje grannland Danmark, därmed jobbat där en del. Har dessutom i jobbet rest runt en hel del i både Europa och USA. Har träffat otroligt många utlandssvenskar och det genomgående är att de firar de svenska högtiderna bra mycket mer än i Sverige, det är väl därför jag aldrig tagit steget fullt ut. För jag är världens sämsta på traditioner.

Det som förenar våra grannländer är kärleken till Sverige, eller rättare sagt bristen på det. En svensk serb har tagit över den lokal kebabstället här. När han öppnade så var jag där för lunch, vi kom och började prata. För som han sa, du är ju svensk. Jag sa; Jo men nu är jag som du, Blatte. För det är vad vi är, vi svenskar som kommer hit och jobbar. Varken om vi är i något av de andra länderna eller här. Vi gör det som de som bor här inte vill, och vi gör det för att det är mycket bra betalt, jämfört med i Sverige. Men inte om man jämför här...

I en lokal reklamfilm här för ett känt "torrkaffe", ni vet en sån där tysk färdig reklamfilm, som bara "dubbas" lokalt. Så talar personen i kassan självklart svenska, de andra norska. Verklighetstroget? Ja som bara den. Åk till Oslo, bo på hotell, gå på kaffe, gå på Narveisen (Pressbyrån) etc etc... Du kommer att förstå norsk lika bra som en infödd, för du kommer inte höra ett ord norsk, bara svensk...

Jag älskar Norge för att det är verkligt här, här är snus, snus, som Olof Palme sa i samband med Giejer-affären. Här "mesade" man inte under kriget, här "mesar" man inte mördare, tjuvar eller annat. De anser de själva ibland, men med min svenska bakgrund kan jag säga att det är inget, jämfört med "broderlandet" Sverige.

I mitt nästa liv, vill jag vara född i Norge, ha ett danskt lynne, finsk eftertänksamhet och svensk (stockholmsk) humor...