Yksi - så nära får ingen gå...

Jag sitter och vårdar min hårt spritsargade kropp, medans voice spelar i bakgrunden. Helt plötsligt dyker det upp en bild ifrån något som ser ut som Ibiza och det får mig att tänka på ett gammalt resminne. Det var så att jag och en fd flickvän skulle ut på tur och förhållandet var väl på upphällningen även om man inte såg de farhågorna just då.

i alla fall, skulle vi åkt till Ibiza, men av någon anledning som jag inte kommer ihåg nu blev det ändrat till Menorca, den tredje av öarna, som väldigt få rest till. Inte på grund av att den särskillt speciell, utan för att de gjort allt för att det inte skall bli som de andra öarna. Övertagen av turister, coca cola och fritöser. Dum som man är så accepterade vi detta faktum och eftersom man bara ville till solen så tänkte i alla fall jag att ö som ö.

Menorca (var då ialla fall, hur det är nu vet jag inte och jag bryr mig inte heller) var ett semesterparadis för tyska pensionärer och en motsvarighet skulle kunna vara om man tar ett par två-stjärninga bungalows från bulgarien och placerar på norges västkust, fast utan de vackra fjällen och sedan tömmer man hela skiten på alkohol, god mat samt serviceinriktad personal.

Så ni förstår katastrofen står för dörren.

Vi landar och redan bussresan till byn vi skulle till visar ju att man är halvt på väg till helvetet. Min dåvarande flickvän blir sjuk, eller dålig i alla fall. Hon vill dessutom att jag ska roa mig eftersom vet att jag tuggar fradga när jag inte får vara social. Så vid 13.00 första dagen tar jag turen ner till baren vid poolen. Där hinner jag sitta i baren crika 7,5 minuter tills jag stöter på en kille ifrån Bagarmossen, vid namn Steve (svenskt uttal, inte engelskt). Steve utger sig för att vara uppfinnare, singel, ambulansförare och sportkommentator. Redan här borde jag fattat att snubben var en fullständig katastrof. Men inga klocker ringer. I alla fall vi börjar dela en karaff sangria. En karaff blir två och sedan tre. Och det är en Steve Special, vad det är? En skvätt av varje flaska i baren och sedan fyller man upp med vin. Så vid 5 tiden är vi ju dyngraka (dyngrauk som det heter på gotländska).

Plötsligt dyker Steves fru (!) upp, har får sig en rejäl utskällning för att han är full och blir mer eller mindre släpad i örat tillbaka till bungalowen. Steves fru visar sig vara en sådan där 198 cm lång normal kroppshydda och med ett par bröst som var de största (eller längsta för de hängde nog ner till knäna) jag sett. Har man en sådan kropp och går i ett självklippt linne med Rhodos -79 och utan BH. Ja ni förstår 

Så där sitter jag och funderar på livets mening i min ensamhet. Då kommer Steve tillbaka. Han har lyckats ta sig ut på något sätt. Och har skulle jag ju bara tagit mitt pick och pack och begett mig hem. Men misstag nummer två infaller, jag stannar. Eftersom Steve nu har insett att han har jaget ifrån sin häxa till fru (som han själv säger) så går vi 200 m längre bort till en annan bar. Där fortsätter vi sangriandet och i denna eufori av sol, sangria och enorma historier från Steve, Så får vi för oss att ta oss till andra sidan ön, där det finns en stad och där även ska finnas riktiga hak. Så två överförfriskade herrar ska fixa en taxi och ingen av oss vet egentligen var vi ska och ingen taxi plockar upp oss. Tilläggas bör ju att Steve har bara två plagg på sig. Ett par flip-flop och ett par röda basketshorts, han är långhårig med begynnande flint.

Idén till att sno en bil för att ta oss över ön tar form, vi hittar på en bakgata en japansk jeep. Steve tar ett järnrör som ligger och skräpar, för att slå in sidorutan. Men det är ju inget glas utan det är en öppen jeep. Hur både han och jag missar detta visar ju hur pass dragna vi är. Det enda han lyckas med sitt slag är ju att paja fronrutan. I bilen kommer vi i alla fall och vi hinner ju cirka 20 meter. Där vi blir tagna av den spanska polisen, två fulla svenskar i en japansk jeep med en frontruta som ser ut att vara importerad från Harlem. Vi får följa med stationen och där utspelar sig ett slags förhör. Varken Steve eller jag kan spanska, de spanska poliserna kan ingen engelska. Men när vi efter en 20 minuter fått förklarat att vi kommer ifrån Sverige, genom en blandning av engelska, svenska, homemade spanska och klassiskt teckenspråk, så utbrister den spanska polisen "Willander".  Steve hakar på och på klockren svenska så refererar Steve en hel Willander match. Varje slag ståendes vid baslinjen, fram på nät, servar, till och med pauserna och blickarna på domaren. Hela storyn tar säkert 1,5 timme, poliserna och jag sitter som förstelnade och bara ser detta skådespel.

Vi blir i alla fall släppta och faktiskt körda hela vägen hem och Willander tog hem ett set för mig.... Resten av resan fortsätter i lugnare tempo och ett par veckor senare var jag singel. Hur Steve och hans fru har det idag har jag ingen aning om men jag kan tänka mig att någonstans på någon solig ö står han än idag och refererar sina tennismatcher ur minnet för folk som inte förstår...