Yksi - så nära får ingen gå...

Jag sitter och vårdar min hårt spritsargade kropp, medans voice spelar i bakgrunden. Helt plötsligt dyker det upp en bild ifrån något som ser ut som Ibiza och det får mig att tänka på ett gammalt resminne. Det var så att jag och en fd flickvän skulle ut på tur och förhållandet var väl på upphällningen även om man inte såg de farhågorna just då.

i alla fall, skulle vi åkt till Ibiza, men av någon anledning som jag inte kommer ihåg nu blev det ändrat till Menorca, den tredje av öarna, som väldigt få rest till. Inte på grund av att den särskillt speciell, utan för att de gjort allt för att det inte skall bli som de andra öarna. Övertagen av turister, coca cola och fritöser. Dum som man är så accepterade vi detta faktum och eftersom man bara ville till solen så tänkte i alla fall jag att ö som ö.

Menorca (var då ialla fall, hur det är nu vet jag inte och jag bryr mig inte heller) var ett semesterparadis för tyska pensionärer och en motsvarighet skulle kunna vara om man tar ett par två-stjärninga bungalows från bulgarien och placerar på norges västkust, fast utan de vackra fjällen och sedan tömmer man hela skiten på alkohol, god mat samt serviceinriktad personal.

Så ni förstår katastrofen står för dörren.

Vi landar och redan bussresan till byn vi skulle till visar ju att man är halvt på väg till helvetet. Min dåvarande flickvän blir sjuk, eller dålig i alla fall. Hon vill dessutom att jag ska roa mig eftersom vet att jag tuggar fradga när jag inte får vara social. Så vid 13.00 första dagen tar jag turen ner till baren vid poolen. Där hinner jag sitta i baren crika 7,5 minuter tills jag stöter på en kille ifrån Bagarmossen, vid namn Steve (svenskt uttal, inte engelskt). Steve utger sig för att vara uppfinnare, singel, ambulansförare och sportkommentator. Redan här borde jag fattat att snubben var en fullständig katastrof. Men inga klocker ringer. I alla fall vi börjar dela en karaff sangria. En karaff blir två och sedan tre. Och det är en Steve Special, vad det är? En skvätt av varje flaska i baren och sedan fyller man upp med vin. Så vid 5 tiden är vi ju dyngraka (dyngrauk som det heter på gotländska).

Plötsligt dyker Steves fru (!) upp, har får sig en rejäl utskällning för att han är full och blir mer eller mindre släpad i örat tillbaka till bungalowen. Steves fru visar sig vara en sådan där 198 cm lång normal kroppshydda och med ett par bröst som var de största (eller längsta för de hängde nog ner till knäna) jag sett. Har man en sådan kropp och går i ett självklippt linne med Rhodos -79 och utan BH. Ja ni förstår 

Så där sitter jag och funderar på livets mening i min ensamhet. Då kommer Steve tillbaka. Han har lyckats ta sig ut på något sätt. Och har skulle jag ju bara tagit mitt pick och pack och begett mig hem. Men misstag nummer två infaller, jag stannar. Eftersom Steve nu har insett att han har jaget ifrån sin häxa till fru (som han själv säger) så går vi 200 m längre bort till en annan bar. Där fortsätter vi sangriandet och i denna eufori av sol, sangria och enorma historier från Steve, Så får vi för oss att ta oss till andra sidan ön, där det finns en stad och där även ska finnas riktiga hak. Så två överförfriskade herrar ska fixa en taxi och ingen av oss vet egentligen var vi ska och ingen taxi plockar upp oss. Tilläggas bör ju att Steve har bara två plagg på sig. Ett par flip-flop och ett par röda basketshorts, han är långhårig med begynnande flint.

Idén till att sno en bil för att ta oss över ön tar form, vi hittar på en bakgata en japansk jeep. Steve tar ett järnrör som ligger och skräpar, för att slå in sidorutan. Men det är ju inget glas utan det är en öppen jeep. Hur både han och jag missar detta visar ju hur pass dragna vi är. Det enda han lyckas med sitt slag är ju att paja fronrutan. I bilen kommer vi i alla fall och vi hinner ju cirka 20 meter. Där vi blir tagna av den spanska polisen, två fulla svenskar i en japansk jeep med en frontruta som ser ut att vara importerad från Harlem. Vi får följa med stationen och där utspelar sig ett slags förhör. Varken Steve eller jag kan spanska, de spanska poliserna kan ingen engelska. Men när vi efter en 20 minuter fått förklarat att vi kommer ifrån Sverige, genom en blandning av engelska, svenska, homemade spanska och klassiskt teckenspråk, så utbrister den spanska polisen "Willander".  Steve hakar på och på klockren svenska så refererar Steve en hel Willander match. Varje slag ståendes vid baslinjen, fram på nät, servar, till och med pauserna och blickarna på domaren. Hela storyn tar säkert 1,5 timme, poliserna och jag sitter som förstelnade och bara ser detta skådespel.

Vi blir i alla fall släppta och faktiskt körda hela vägen hem och Willander tog hem ett set för mig.... Resten av resan fortsätter i lugnare tempo och ett par veckor senare var jag singel. Hur Steve och hans fru har det idag har jag ingen aning om men jag kan tänka mig att någonstans på någon solig ö står han än idag och refererar sina tennismatcher ur minnet för folk som inte förstår...

I dag är jag bakfull. På nyårsafton, innan själva aftonen alltså. Jag har nyligen flyttat in i en lägenhet här i min stad i ett land utanför Sverige. I detta land ingår inte vitvaror och annat när man köper hus eller lägenhet. Så när jag köpte lägenheten så köpte jag även det, men eftersom jag skulle måla en hel del så bad jag firman jag köpte allt ifrån att hålla det på lagret och sedan när jag sa till skicka det till mig. Smart, ja, motiverat, yes indeed, klokt i efterhand, nej.

I alla fall för att göra historien kort, så fick jag det inte när jag skulle ha haft det. Utan igår. Kylskåplös och spislös under jul, ja ni fattar. Tack gode gud att det är kallt ute och att man har balkong, vem fan vill dricka varm öl. Vilket fall som helst, jag installerade alla ting igår och runt 11.35 så slet och skrek jag i badrummet, eftersom tvättmaskinen inte ville det jag ville. Plötsligt dunkade det i väggen, ungefär såsom det gör när man har efterfest och när man har så där trevligt så musiknivån kanske är något högre än man tror att den är.

Jag i min enfald trodde det var jag som slamrat för mycket med skruvdragare, tvättmaskinsjäveln och annan skit. Men det grannen som festade loss och prompt ville att jag skulle komma in och hålla dem sällskap. Och vad gör man då, eftersom jag har världens sämsta karaktär när det kommer till fest. Man kan väl säga att det tog cirka 4,7 sekunder så var man ombytt, "fixad" och klar.

I alla fall sitter jag nu här, bakfull och skall fira sista dagen av 2008. Mitt partyhumör är ungefär lika högt som för en homosexuell svart man skulle vara på ett Ku Klux Klan party, nämligen inte alls. Så vad fan ska man göra för att rädda situationen...?

I Finland och Danmark är det ju enkelt. En snabb återställare består i Danmark av en Gammeldansk (även om de gråter blod efter att Vinmonopolet köpte upp det klassiska danska märket) och i Finland är det ju inte värre än att man tar det som finns tillgängligt och då säger jag verkligen vad som helst. Eller som i England, där en english breakfast med en Bloody Mary (gjord på pepperrotsvodka) kan styra upp en till dess milda grad att man lagom till söndagskampen kan tro att man är på värsta klubben. Eller varför inte göra en Charles Bukowski, fyra flaskor vodka och ett par stekta ägg med tabasco, det var iofs innan han slutade med "starka" varor. Nej jag är uppvuxen i Sverige med allt lutheranskt skit i ådrorna, så det blir till att hälla upp ett glas vatten och möjligtvis kasta i en ginseng.

Jag önskar ett riktigt gott slut och gott nytt till er alla, and I mean it from the bottom of my heart...

Nu börjar ju året nalkas slutet och det brukar vara populärt att göra listor över saker som skett och man hoppades skulle ske. Jag tar nu fram ett par listor över saker som jag anser är det viktigaste som skett och inte skett under en tid bakåt.

De sista trendiga orden, till dagens datum:

3. Spotify, musiktjänst... googla det and you will find...
2. Blondinbella, I dont care, I dont wanna care, but I hade to write it in my blogg...
And the winner is:
1. Gerrard....

Ord som inte har någon betydelse längre:

3. Rymden, när jag växte upp så var allt som hade med rymden att göra något spännande. Ord som Måne, Laser, raket hade en lite annan klang än idag...
2. Rakad fitta, när jag växte upp var det bara några få tjejer i porrfilmer som hade snyggat till sina kön med en sträng eller något annat trevlig.
And the winner is:
1. Jämställdighet, alla yngre tjejer tar för sig mer än någonsin. De enda som har missat tåget är de tjejer över 37,5 som fortfarande inte har fattat att man måste ta för sig för att vinna...

Det tre värsta toaletterna jag någonsin besökt:

3. Toaletten hos teknikerna på F-Secures gamla kontor, ute i Mattinkylä. Satana...
2. Toaletten mellan gate C och B på Frankfurt airport...
And the winner is:
1. Toaletten på campingplatsen utanför Montreux

De tre män jag skulle knullat med om jag var tjej...

3. Vilken svart man som helst, bara för att få reda på om det är skillnad...
2. Vem som helst bara få att få se hur det är...
And the winner is:
1. Vilken tjej som helst bara för att få prova lite lebbning...

Eftersom frågor/spørsmålen kommer in kontinuerligt här på bloggen så satte jag mig ner och bestämde mig för att svara på alla dem. För dig som på något sätt tror eller anser att något skulle vara uppdiktat, så kan det kanske vara så eller inte:

Hur många bultar finns det i Ölandsbron? /Jesper009

Yksi svarar: Cirka 64 300 bultar.

Vem fan tror du orkar läsa din pissblogg? /Anonym

Yksi svarar: Du har ju bevisligen gjort det....

Du verkar intelligent, snygg, smart och vacker, är du singel? /Yksi

Yksi svarar: JA!

Helt klart den bästa modeblogg jag läst! Jag ser verkligen fram emot morgondagens outfit... Om inte annat så ser jag med glädje fram emot nästa gång du tänker modeblogga!! Hjälp brudarna kommer att bli som tokiga! Keep up the good work baby!! /Tess (21 år)

Yksi svarar: Det blir ingen modeblogg idag, fick för mycket träffar igår, blir lite orolig att jag slutar som ett Armani-vrak på bakgatorna i Milano, med portfolion under armen med alla bilder som Elloskatalogen ratade...

Om du gillar Hopes Die Last...kolla då in From First to Last två senaste skivor. Wunderful, dock utan det italienska vredet. / http://pjoltas.tumblr.com

Yksi svarar: Du har så rätt så och texten till Emily är genial... finare kärlekstext får man ju leta efter, länge...

Är det sant att du skrivit ett fanmail till Carolina Gynning? /Anonym

Yksi svarar: JA!

Har du någon gång "rökt på"? /Stalker

Yksi svarar: Yes, but I did not inhale... (denna frågeställning är faktiskt påhittad, har alltid velat svara så här jävla korkat... men nu är jag iofs inte president för USA... Men ändå...)

Det var allt för denna gång, för dig som vill ställa frågor/spørsmål så går det bra till [email protected]....

Då är det dags att haka på trenden om skriva om kläder på bloggen. Kan erkänna att jag känner mig lite utanför när det gäller detta ämne. Men har nu ägnat ett minuter att surfa runt bland de så kallade modebloggarna och vad det handlar om är att se bra ut på bild, ni vet det där facebooks kortet med huvet lätt på sne och i halvprofil se in i kamran... Sedan gärna någon modetidning i bakgrunden och/eller en märkesväska, gärna något märke som det syns från 10 mil vad det är. 

Eftersom jag anser att jag har utseendet emot mig blir det inga sådana bilder ifrån utan däremot vad jag kommer att ha på mig ikväll och hur jag tänkt. Till att börja med så tänkte jag när jag stod inför min enormt stora garderob av kläder ifrån hela världen att, var fan börjar jag. Jo sockar såklart... efter ett rivande av 37 par sockar så kom jag fram till dessa:




Sedan är jag ju vida berömd för mina accessoarer, så livrem blir ju ett svårt val, men eftersom sockarna är svarta och alla de livremmar jag har är i svart läder får det ju blir svart. Jag valde detta:




Sedan gäller det ju att försöka matcha till det med något på överkroppen och där finns det ju mängder med misstag man kan göra, tydligen. Jag blundar och tar fram en t-shirt ur mitt digra bibliotek av överkroppsplagg, and the winner is:




Då har vi kommit till nederdelen av kroppen och här finns ett digert., men intressant, hav av möjligheter. Svarta eller blå, svarta eller blå. Valet blir ju inte svårt eftersom jag vet att svart never goes out style. So black it is, eller rygg i svart som AC/DC sjöng:



Dock så uppstod ett problem här nu, nitbälte eller döskalle...? Svårt val, men nitbälte it is.

Så då var man redo för ett cocktailparty som heter duga, eller en god middag, med goda vänner och bra mat. OCH jag vet garanterat att det blir ett litet glas Single Malt....

Min far är ett geni, men det är väl något som alla tycker om sin far. Så vida man inte blivit slagen, terroriserad eller allmänt "ondskanifierad". Men min far sticker ut över det vanliga. Som jag berättat innan så växte jag upp hos mina morföräldrar, inge fel med det, men tänk själva att ha "föräldrar" som var unga i samband med första världskriget. Man kan säga att 70-talets pyjamasuppfostran var något som man INTE släppte in genom dörren, för att uttrycka sig milt.

Min far är född i Skåne (precis som jag själv) uppvuxen som ensamt barn till två människor som jag (se tidigare blogg nedan) i stort sett aldrig träffat. Som jag förstått det var det inte lätt och att resa sig ur något sådant så krävs det mod och civilkurage utan dess like.

Min far har alltid guidat mig i alla möjliga situationer, dels för att vi aldrig rädda om att prata öppet och om ALLT. Vi har båda levt "blues-liv", det är inget att hymla med att man kan ha det svårt ibland och att man då behöver en rejäl fylla eller annat för styra in på rätt spår. Eller att passa på att njuta när man har det bra. Det som är lite lustigt är att vi alltid sett ganska olika ut som människor, men varit så jävla lika som personer. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt när talat igenom en svår situation, hur lika vi tänker. En annan sak är att när vi textar för hand så kan jag ibland knappt se skillnad på om det är han eller jag som skrivt, jag kan ju säga att så många månader har vi ju faktiskt inte bott ihop så vi kan ha lärt oss kopiera varann.

Om jag fick välja respartner för en resa till månen (eller någon annan längre resa, jorden runt eller nått) så är det min far som står högst upp på den listan, har ALLTID varit, även om det aldrig blivit av. För det blir aldrig tråkigt. Mannen är klipsk, smart, kul som fan, intresserad av vad man säger och har en social begåvning utan dess like. Jag glömmer aldrig vår resa till Gran Canaria, det var en milstolpe i mitt liv. Jag ska inte gå in på den resan stenhårt, men det passerade förbi 2 galningar ifrån Haninge (tror jag det var, söder om Stockholm i alla fall), en finsk bög, en massa räksmörgåsar på Arlanda, shots med något vitt stort hallon, Heiniken (det tyska ölet enligt Kvarteret Skatan), Pasha, resa upp i bergen, där jag fick smaka den bästa Mojon jag någonsin ätit och som gör att jag än idag letar efter den "touchen", jazzklubb (där vi var de enda besökarna) och sist men inte minst den STORA hämnden mot resebolaget!

Jag märker av att jag tagit mycket av det jag lärt mig av min far och försöker göra likadant mot mina barn. Att lära dem rätt och fel, bra och dåligt, fint och fult, svart eller vitt. Men inte genom att tvinga någon utan att upptäcka det själv. Det är en tradition att föra vidare, för den är fin och det är sådant som jag tror skulle kunna hjälpa hela mänskligheten. OM den nu vill bli hjälpt?

... av glädje bygger man musik.



Som så många andra, antagligen hela jordens befollkning, så älskar jag musik. Jag har haft turen att få med mig det sedan barnsben på alla möjliga och omöjliga sätt. Dels genom att vi i familjen alltid spelat mycket musik, dels genom mina föräldrars yrken kommit i kontakt med mycket musik. Sedan hade jag turen att växa upp när det gjordes otroligt mycket bra musik (:)).

Mitt största problem med musik är att jag har väldigt svårt att lyssna på gammal musik, jag stör mig när jag kan varenda ton och ord i musiken. Detta gör att även om jag börjar närma mig ... erhm... 22... så lyssnar jag på musik som kommer ut idag och sådant som jag anser vara kvalité. För mig är allt med Smokie det värsta som träffat jordens yta, även när det var nytt iofs.

Det fina med musik är att det säter en sådan prägel på tidsandan du lever i, det handlar om ljud, ljudbild samt texter. Det finns vissa låtar som kan hålla mycket senare, men då är det ofta texten som gör att den överlever.

Visst jag kan sätta på en platta från när man var ung, men inte mer än en gång. Det finns ju så mycket nytt att upptäcka. När jag var 13-14 så släpptes den platta som anses vara den första rap-plattan, Grandmaster Flashs The message. Jag tyckte det var skit då, tycker till en viss del fortfarande. Men jag kan idag ta en hel del bra rap och annan musik till mitt hjärta.

Ett annat band som jag idag tycker är bland det bästa som har släppts (finns bara som nedladdningbara mp3 och 5 låtar) är Hopes die last, en av de bättre låtarna är Call me sick boy. Grymt sa grisen. Att de dessutom är från Italien gör ju bara att man undrar vad mer kan finns under den ytan när man skrapar på den.

Annan bra musik just nu tycker jag helt klart att Lostprophets är, där funkar de flesta låtarna och bevisar att de håller kvaité. Rooftops och Last train home är ju helt klart super.

Det bästa jag vet är när jag får ett tips om bra musik och musik infriar allt. En sådan var tex när jag fick blackmetallbandet Creators skiva i min hand. Satan i gatan var bra det är. Eller när jag fick Kayne West album, eller Motörheads senaste, eller Nickelbacks senaste. För att inte tala om Metalicas senaste, en annan som hatat det bandet sedan "Killem all" kom. Det senaste är, enligt mig, det bästa de någonsin gjort.

Det värsta är när band som pumpar ut "live" och "best of" skivor, wow vilken kreativ sida man har...

1976 började jag skolan i Rosengård, en segregerad förort till Malmö. De gula tegelhusen var på den tiden något som alla såg ifrån den då nybyggda ringen kring Malmö. I dag när man tar sig dit så får man en fadd smak i munnen om man ogillar orensade rabatter och bilvrak bland boende människor.

Att Rosengård är ett politiskt initiativ för en “perfekt” värld för barnfamiljer och att de själva, politikerna, aldrig skulle sätta sin fot där en ju en helt annan sak. Jag har själv stått och talat med en högt uppsatt politiker på en balkong i Hjulsta, tala den (Kista, Akalla, Hjulsta) om att han minsann varit med och planerat denna underbart sköna förort med sopsugar och undermarks garager, som sedan suttit i sin jätte lägenhet i Gamla stan (japp jag har varit där så jag vet att den existerar). Mannen åkte sedan runt i medierna som en som inte tyckte det var så konstigt att han under sin löneperiod även fick “pension” från sitt jobb I Strassbourg. Att de lönerna Ihop säkert hade kunnat föda upp 5 familjer bra, så bra att de säkert kunnat komma ur sitt råtthål i Akalla (eller liknande) kunde han som det verkar inte förstå. För detta hade ju han jobbat för. Han hade även haft en kräftskiva i sitt hem där han dragit kostnaden på jobbet, där alla som var med ansåg att det var en privat tillställning.

Varför han hamnat där (i Strassbourg) var för att han hade ställt upp för en sons kompis som fått i uppdrag i ett skolarbete att göra en intervju. Politikern hade väl varit lite väl öppen (läs privat och kristisk) i intervjun och för sin sons kamrat. Sonens kamrat sålde hela klabbet till Aftonblajet och sedan blev det ett välbetalt jobb I Strassbourg, för politikern. En annan hade väl fått sparken och a-kassa.

Rosengård för mig en blandad känsla. Som många andra barn tror jag att bara det intressanta fastnar i minnet, det intressanta när man är 5-8 år är lek, roliga saker och upplevelser utöver det vanliga. Jag var enligt någon jag talade långt senare med, en maskot för raggarna i Rosengård, jag har inget minne av det själv men fått det berättat för mig. - Du fick sitta på ryggstödet i baksätet på väg in till Malmö, flera gånger...

Under min uppväxt i Rosengård så bodde jag med min mor, mina föräldrar hade skillt sig när jag var cirka 6 månader. Min far bodde vid denna tid vid Möllevångstorget, som vid denna tid inte var så fancy, tvärtom. Min far är musiker, min mor jobbade på Statsteatern som skådis. Under dessa år passerade många pjäser och uppsättningar förbi, Chicago, Spader Madam, Vita Hästen och många många fler. Under ett besök på Wallmans salonger utbrast jag “Celofan” när den gamla småflicksidolen Shakin Steven, många år senare, sjöng den på detta ställe. Att både jag själv och Steven blev förvånad visade det sig då Steven kom av sig lite. Det är väl inget nummer som man får fotbollskörssångare i bifall till i vanliga fall, antagligen aldrig... och aldrig efter det heller.

 

I Rosengård var livet något annorlunda, med detta menande att när man bor där är allt normalt men när man lämnar det, blir det aldrig som förr. Rosengård för de som inte vet är en förort i betong som är byggd i en då modern stil. Med cykelvägar, lekparker, fotbollsplaner, betong och skidbacke (!) och med majoriteten av alla invandrare. Detta gör att när man växer upp här så får man med mycket i modermjölken vilket gjorde mig till en tvättäkta vänster – liberal, genom hela livet, i alla fall fram till nu. Homo-debatter och invandringsfrågor gjorde att jag i min ungdom råkade i klistret ganska ofta. En gång lyckades jag bli både slagen av ett gäng skinheads för att stod upp för homosexuella för att sedan bli slagen av en transvestit eftersom han/hon missuppfattade att han höll med henne/honom. Sedan för att avsluta kvällen genom att bli jagad av två invandrare av någon anledning han fortfarande inte känner till. En gång i 20-års åldern så satt jag och läste Maria-pia Boetius bok där det fanns ett hakkors på framsidan, på tunnelbanan hemifrån stan till Akalla. Och märkte inte att det helt plötsligt satt 4-5 invandrare som ville ge sig på mig. Jag kom dock ur detta ganska enkelt när jag fick förklarade innehållet i boken...

I Rosengård så går det lite annorlunda till, potatis I parketten. Nej du sånt är bara skitprat, dock så när du bor i en betongförort så blir inte kojan byggd I träden, det blir i ett övergivet källarförråd. Cyklar försvinner och sedan kan du köpa tillbaka en likadan... I skolan blev vi inlåsta ett par gånger för att någon ifrån den andra närliggande skolan ville ge sig på några på våran skola. Att det handlade om en familj mot en annan var något helt annat, skolan fick låsas och polisen reda ut allt.

Att det dessutom finns varor av andra sorter i affärerna uppskattas av mig och än idag älskar jag att stoppa I dessa förorter för att handla. Burkar med “något” innehåll, annorlunda grönsaker, svampar ja... allt som man inte är van vid...

Att det finns något som heter heder lär man sig tidigt, i Rosengård. Heder är något som är väldigt svårt att förklara för andra, man har det I sig och man vet när andra förstår samma sak. Heder är något man kan åberopa när man känner för det och det är ett slags triumfkort när man står naken... Heder är samtidigt något väldigt viktigt, man skyddar sina systrar, bröder, kompisars bröder, systrar och tar hand om varandra. Vilket borde vara en viktig detalj I dagens Sverige men som verkar lika ute som fågeldansen. I Sverige placerar man alla med mindre inkomst, invandrare, pundare, a-lagare I “flotta” betongförorter. Gamla på hem så man slipper se skiten. Alla säger samma sak, “att det är förjävligt”, “men gud va fint du har det här på Gamlelunda, morfar, titta där är en gräsplätt som du kan sitta och mata fåglarna, vi ses på nästa födelsedag... eller jul om vi inte sticker till Thailand, Hej då å ha de bra....”

 

 

Finland har en speciell plats i mitt hjärta. Som uppvuxen i Stockholm så finns det en naturlig väg till det landet, genom finlandsfärjorna. För mig blev det även så att jobbet tog mig dit. Sammanlagt blev det väl en 6-7 år, med Finland som huvudpunkt.

Finnar är ett mycket intressant folk, dessutom j-vligt trevliga och ÄRLIGA. Det tog väl en 3-4 år innan jag tog mig chansen att läsa igenom det finska nationaleposet Kalevala. Först på svenska, men det går bara inte att läsa och jag förstod i alla fall ingenting. Men med det i huvet och sedan ett inköp av barnversionen, även den på svenska. Det blir som en ny värld som öppnar sig, för HELA Finland är uppbyggt på Kalevala. Det finns väl inte någon affär, butik, restuarang, företag som inte på något sätt har en koppling till ialla fall en av de individer som dyker upp här. Så Kalevala öppnade upp en ny värld för mig.

En annan sak är att i Finland är allt vad det är. Du ska få ett par exempel: Sill i tomat. Sill i tomat är alltså sill i tomat. Inga kryddor, inga andra grönsaker, inget... bara sill i tomat. Bar/pub, på 90-talet kunde en bar se ut på följande sätt. En lokal med skylt "Pub/Bar", ett kylskåp med öl, en stol. Inga reklamskyltar, ingen mat, inga servetter, inga sugrör, ingen bardisk, ingen musik, inga servitriser etc etc. Deserten med skogsbär, ja du förstår, vinbär, lingon, ett och annat hallon... och inget socker eller annat... surt sa räven, ja sa alla utom finnen. Festande, även detta görs lite annorlunda. Eller dricker gör man ju, men för mig som i "drickar-branchen"  känner mig rätt så "van". Jag satt på en vanlig förfest, värdinnan var en fransk tjej som hade bjudit in på fest, hon jobbade även på samma företag. I alla fall jag frågade vad man skulle ha med och hon sa att hon hade det mesta, så en flaska vin eller sexpack. Så hade man så man klarade sig innan vi skulle gå ut. Döm om min förvåning när jag kom dit och plockade upp mitt 6-pack med Olvi (finskt öl, mycket gott), å alla andra hade med sig sexpack med Koskenkorva Viina. Och JA det drack upp det lika snabbt som jag gjorde av med mina pilsner.

Sauna/Bastu är en sak som är helig i Finland. Jag har varit hemma i en lägenhet, mitt i Helsingfors, 200 meter ifrån Esplanadi (ungefär som Kungsträdgården i Stockholm, Karl-Johan i Oslo, Strøget i Köpenhamn, Picadilly i London etc), in en en-rums lägenhet, cirka 30 kvm där klädkammaren, på cirka 1 kvm, gjorts om till bastu. Japp jag provade den och det fungerade. Klaustrofobi, ja faktiskt!

I Finland är en man, en man. Svenskar är INTE populära i Finland. De är väl iofs inte populära i några av våra grannländer, varför vet jag egentligen inte, det ska vi säkert reda ut i en annan blogg. Men i Finland så anses vi vara bögar allihopa (männen alltså, svenska flickor är ju populära överallt). Jag har intervjuvat både finska män och kvinnor om detta och här kommer följande varför. Svenska män har hela och rena kläder, fixar håret, använder aftershave, kan tänka sig dricka drinkar med färg och frukt i, slåss sällan och kan INTE dansa tango (?).

En sak jag inte tagit upp här är det finska vemodet, men det tror jag de flesta redan känner till. Dock så ska jag ge er min bild av Finland genom en liten film från youtube, som jag anser säger det mesta:

En vanlig finsk vardag

Suomi, miina rakastan sinua...

Jag träffade aldrig min farfar. Ibland så undrar jag hur han var. Han dog när jag var 22 år och jag fick aldrig tillfälle att träffa honom. Det finns något kort på när jag var liten ifrån någon park, där han håller mig. Sedan minns jag ett samtal på telefon när jag ringde och tackade för någon present på min födelsedag. Annars är det blankt.

Nu frågar du dig säkert varför, jag aldrig träffade honom, och den enkla sanningen är att min far beslutade sig för att säga upp bekantskapen, säkert med all rätt. Detta gjorde ju att vi aldrig träffades. Dock så fick jag tillfälle att träffa min farmor när farfar hade gått bort.

Det var en helt annan historia, jag var med när vi skulle rensa lägenheten efter farmor och farfar. En massa ting som var precis värdelöst för mig. Det fanns ingenting som hade någon historia eller affektionsvärde för mig.  Kommer ihåg att jag tog en stol bara för min far ville att skulle ha något minne ifrån dem. Men den har försvunnit någonstans på vägen...

Min farfar var violinist och har skrivit lite folkmusik som dyker upp här och där...

När jag var liten, bodde jag mycket hos mina morföräldrar. Man kan väl säga att det var dem som uppfostrade mig. Länge så såg jag min morfar som far, när någon nämnde ordet far eller pappa, så var det honom jag såg framför mig. I alla fall min morfar var född 1916, och som minsteman av 13 syskon fick han göra mycket saker tidigt. Han började röka pipa när han var 13, körde brödbilen ifrån Norrtälje till Stockholm varje dag, från han var 14 år, och det var ju innan det var asfalt och så, jag kan tänka mig att det tog ett par timmar. Sillbullar var vardagsmat och alla barn fick en sup till maten i och med de var 10, för att dämpa hungern. Åt man inte upp sina sillbulllar, så åkte de in i skafferiet och fram igen till frukost.

Så visst var det bättre förr... 

Då börjar man sakta tina upp igen. Jag har nämnligen julfrossa. Jag hatar julen!!! Jul för mig är en massa måsten som jag inte vet varför vi måste... Jag har aldrig direkt firat den i familjen, när vi har gjort det har det varit på andra datum eftersom alla våra familjemedlemmar varit på andra hål på julafton. Detta årets julafton har jag spenderat på bästa sätt enligt mig. I min ensamhet, med 7-8 filmer ett par flaskor vin och ett gäng bärs. Jag ska vara ärlig.... det blev sådär... nästa år blir det till att åka utomlands eller nått... detta var sista julen i ensamhet...

Då var vi igång igen... nu anonymt så kan jag tycka och tänka fritt....