Yksi - så nära får ingen gå...

Jag träffade Merell för första gången för 12 år sedan, det var på en skoaffär i Stockholm, med lagom höga klackar. 

Mina stoltheter, my pride and joy...

Min lista över personer av det andra könet som exkluderas av eventuella överträdelser av äktenskap är nu klar. Jag har funderat i många år, jag har fyllt på, tagit bort, exkluderat, insupits in något slags middlestage maybe... Men nu är det klar. På min lista finns bara ett namn, jag vill inte gå och hoppas för mycket om man säger så och jag är målmedveten så jag behöver inga "maybes"... Namn som snubblat förbi är en massa, men varför nämna dem här...?

... blogga om de olika trosförbunden men inser att det är som att slåss mot Goliat...  Sekulariseringen har kommit så långt att jag tror inte att mitt inlägg i debatten behövs... 

Jag var i USA och jobbade, träffade under min tid där borta en arbetskollega som efter ett tag ville att jag skulle bli gigolo, för jag kunde tjäna "big bucks" som hon sa... 

... När jag började gymnasiet, så fick jag en hel del nya kompisar. Några intressanta och någon mindre bra. Dock fann jag en som vi kan kalla Jukka som blev en väldigt annorlunda vän. 

Läser en väns blogg... Inser att den person jag kände lite granna, inte var som jag trodde... Jag känner nästan räddsla för det jag läser, för vi har så oerhört olika åsikter om, ja allt... Ett tag tror jag det är ironi, men ju mer jag läser så inser jag att det inte är det... 

Då var det dags för inlägg 200... tar och googlar 200, hittar en massa kul, men känner att det mest interna skämt som inte fungerar för andra... 

Onsdagar är fredsmarchdag och det är något som känns viktigt samt underhållande... Vi är ett bra gäng, med flera som är ständigt närvarande... Vi visar vår avsky för krig och gör andra påminda om att det är inte över på något sätt... 

... och jag svarar, det är hon. Det är hon som gav mig liv och brukar ge mig kraft. Hon har problem med datorn, jag såg att hon ringde igår, men hade ljudet avstängt och jag kunde inte ringa tillbaka igår, då det var försent. 

... ännu en gammal förälskelse upp, där man minst anade det. Hon berättar att hon är upptagen, men jag vet att hon är för ung, för .... ja... nej, inga mer "den där marys" för mig. Varför hon berättade att hon var upptagen vet jag inte... Men jag gillar henne skarpt, som kvinna och person... och det sa jag också... 

... och besöker mig inom kort. Jag längtar redan. För jag vet det blir många skratt och mycket allvar... 

... då har vi kommit in i mars månad. Mars är ingen kul månad, min mor fyller iofs år och den 23:e ifall nu någon kan hjälpa mig att komma ihåg det. Jag brukar iofs komma ihåg hennes, mina barns födelsedagar... annars är det tomt. Sån tur är ringer min far när min lillebror fyller år och min fars kommer jag aldrig ihåg. Eller min morfars eller mormors... Men när de var i livet så ringde min mor och påminde mig. Hon brukar även ringa och påminna mig om min fars, det är bara det att hon gör det ett par dagar innan... så det försvinner ju på vägen. 

... fan också... jag skulle ju bara...

Uppdateringen av service pack 3 gick bra... sedan startade jag om... de automatiska uppdateringarna gjorde sitt i bakgrunden... jag sa hej då på chatten, för datorn skulle starta om av sig själv.... Sedan den längsta loop i DELLs historia...

Misstförstå mig rätt jag älskar datorer, jag älskar och sköter dem bättre än min hälsa, jag vet alltid vilket service pack, ljudkort, hårddisk, minne, versionsnummer på bios i mina datorer... alla av dem, tyvärr har jag bara två kvar... eller kanske bara bra...

Min DELL har följt med mig sedan 1998... ja ni läste rätt, denna maskin jag skriver på nu är 11 år gammal, service tagen är borttagen ifrån DELLs support sida, slår jag in den, finns den inte i systemet... Men jag har uppgraderat den, skött om den i alla år och den går som en blixt... jaja du kan inte spela the latest and greatest game på den, men jag spelar inte den typen av spel, det har jag Wii till....

Jag tycker om Linux, har du någon gammal dator så testa. Linux har allt och lite till. Ubuntu tycker jag bäst om även om den kan trillskas, speciellt om du har trådlösa kort... Jag körde Red Hat i många år tills de inte ville ge bort det gratis längre, Mandrake tyckte jag om, Suse är läckert... Körde även Knoppix i början, men det var lite för många program för min smak...

Vista är nog det sämsta som Microsoft någonsin gjort, XP det bästa i alla fall så som det varit sedan service pack 2.

OS/2 gillade jag, dock fick det ju aldrig något fotfäste. Men det förstår man ju så här efteråt the big blue ska sälja fin produkter till dig och mig.... Det är väl som om Volvo Lastvagnar skulle börja konkurrera med Smart...

Mac har jag bara jobbat med som användare... tycker det är helt ok, men saknar valmöjligheten...

Nej, ge mig en 5 år gammal maskin, en ubuntu 8.04 eller äldre, ett par XP skivor så ska ni se fan....

... minsann visa dem. Ni vet de där som minsann visste allt och hade allt utstakat när de gick i skolan. Iofs gjorde man väl det redan då...

Jag lärde mig simma när jag var 14 år... Jag började min skolgång i Malmö och där var det obligastorisk simskola på gymnastiken. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var skoj, men jag lärde mig aldrig simma. Sedan flyttade jag till fjollträsk och då var det obligatoriskt därmed, fast i en årsklass över.

Jag lärde mig inte simma därheller. Jag förstod aldrig varför jag hade vattenskräck.

När jag fick barn så gick jag med min dotter på babysim, för mig var det viktigt för jag ville inte hon skulle gå igenom samma helvete jag hade haft. Det var någon gång här som ett minne jag helt hade glömt bort kom fram.

Det var en person i min mors närhet som mer eller mindre hade försökt dränka mig, antagligen skrämma mig, för jag tog upp för mycket tid av min mor. För att jag var i vägen och han skulle visa att han var större och starkare. Han visste min räddsla för vatten och han utnyttjade den... och gjorde den ännu värre...

Det finns en bild på mig och min dotter när vi första gången simmar under vattnet och min mormor fick den, för hon var som en säl i vattnet. Hon älskade vattnet och hon älskade den bilden det vet jag. Tyvärr fann jag den inte när hon hade gått bort. Jag har frågat efter den hos min mor, jag vet att den finns någonstans, antagligen i något album av de få saker som finns kvar.

Jag var 14 år när jag lärde mig simma. Jag insåg att jag inte kunde vara sim-lös. Det var liksom inget kul att vara på strandpartaj, när man visste att när som helst skulle det badas. Bor man desstom 300 m ifrån vattnet så blir det många strandpartaj.

En regning dag, då jag visste att ingen skulle vara där, gick jag ner till Allmänna badet, till hoppbryggan, ställde mig i riktning mot den långa bryggan. Stod länge och väntade på att jag skulle våga hoppa i simma, eller rättare sagt bara ta mig till den andra bryggan. Såg mig om, och länge så ingen skulle se mitt fatala misslyckande eller mitt lyckande...

För mig var det, i detta ögonblick, antingen eller... att drukna eller inte... no point of return...

Eftersom jag skriver detta fattar ni hur det slutade... Den lycka jag kände när jag tog mig upp på långbryggan kan jag än i dag få ryssningar längs med hela ryggraden och det är ett minne jag ofta återvänder till...

Kärlek är något som man har svårt att ta till sig. För kärlek tar man inte, man får den inte, den bara kommer. Vi ska vara glada över att den finns hos oss...

Jag tror passionen och kärleken är vårt sjätte sinne, för lika svårt att förklara varför vi ser, luktar, känner, smakar och lyssnar så är det ju när dessa sinnen går ihop en eufori som passionen uppstår. Det är när vi blundar som de andra sinnena blir starkare, det är när vi känner den rätta doften vi blir kåta. Det är när vi ser något vi gillar pulsen går upp, det är när vi känner tunga mot tunga det bränner till i våra nedre regioner...

Vi kan inte förklara den, passionen. Men behöver vi det? Det är som jag brukar säga, enjoy the ride. Varför ska man vara rädd för sina känslor och vem har sagt att man måste försvara sina handlingar inför andra när det gäller känslor? Det räcker väl att göra det för sig själv, för att inse om man har gjort rätt eller fel.

Vi har rätt till ett passionerat liv, vi har rätt till kärlek, sedan finns det moral och etik som inte tillåter det i vissa fall. Det finns människor som lägger sin passion till gud och stänger inne sig själva, jag har aldrig moralpredikat för dem hur jag anser att de har fel. Så varför har de nu eventuellt rätt att göra det för dig?

Passionen är det finaste vi människor har beskaffats med. Den är helt omöjlig att styra och den kan driva människor att göra en massa ting som man aldrig hade gjort annars...

Passionen har fått människan i urminnes tider att måla de vackraste tavlorna, skriva de finaste dikterna, skriva de vackraste melodierna... Vad är det för fel på det?

Passionen är som bäst när den blir besvarad, när två människor känner likadant, eller i alla fall upplevs så att det gör det, även om vi inte kan bevisa på något sätta att passionen är lika hög. Men vad gör det? Om vi vet om den är lika hög hos bägge parter om dessa personer känner sig som gjorda för varandra...?

Så om det känns rätt, se till att angöra... om skeppet sjunker så är det lättare att ta sig upp igen...

Jag har en ny vän. En vän som gärna pratar om allt och lite till och sånt som man undrar om man vill veta...

Min vän, vi kan kalla henne Rita, är en kvinna på cirka 60 år, jag har inte vågat fråga exakt... Rita är sjukskriven sedan några år tillbaka och går hemma hela dagarna. Rita har alltid gjort vad som fallit henne in och nu när jag lärt känna henne lite närmare så förstår jag att hon följt kärleken.

Rita tycker om Sverige. Hon träffade tidigt en svensk musiker och åkte på turne med honom under några år på 70-talet. Hon var nära att bli modell i Paris, men jag tror hennes självkänsla svek henne.

Rita ska nu bli hundpsykolog. Tydligen finns det en sådan skola här i Norge. Hon älskar hundar, det vet jag. På frågan om hur det fungerar, så är svaret ungefär som i gamla spionserier från 60-talet, telepati och hypnos. När hjälten är illa ute och fastbunden kan han med telepati eller hypnos, ta hand om den onda och rädda jordklotet eller den fria världen. Jag tror att man måste ha varit uppväxt på denna tid för att gå på något sådant.

Jag fick låna en bok av henne som handlar om detta, självklart är författaren även ägare och lärare på denna nämnda skola. Boken beskriver hur personen med telepati talar med djuren, alla djur. Inte bara hundar. Personligen så får jag samma känsla som när jag läser nya testamentet, kul story, men håller i så många sider och är man för överbevisande och upprepande så ljuger man. Så funkar det i verkliga världen å så även i dessa exempel.

Men Rita är övertygad. Å det är ju huvudsaken, jag uppmuntrar henne varje dag att börja på skolan, hennes man tycker ju att det är hocus-pocus... (oj det var amerikansk stavaning...) Så inom kort kommer väl hennes man att terrorisera mig för mitt jävla "påhejande".

Rita är även stor användare av siare, mineraler och stenar. Varje gång man träffar henne har hon gjort ett nytt köp av någon sten eller mineral för smärtor. Senast när vi var på Quiz, på puben, så instruerade hon oss i hur man skulle gnugga på ett visst ställe för att hjärnan skulle bli "förlöst". Om det hjälpte? Vi kom nästsist. MEN jag fuskgnuggade iofs bara... men det vågade jag inte säga där och då...

Rita har även upplevelser från liv innan detta. Jag ska nog inte gå in på det mer än så, för jag vill inte dumförklara henne. Rita är en god kvinna och gör ingen något ont. Hon är världens snällaste och det skiljer sig bara på några punkter mellan henne och mig, hon är en mycket god vän och skall så förbli...

Jag ställde en fråga till henne hur det skulle vara att kunna tala med alla djur. Tex fiskare måste ju ha ett helvete när de trålar upp 10 ton med räkor, att höra 10 miljoner räkor som tjippar efter andan och skriker ut dödsångest... Så vi enades om att det går nog inte, att tala med fiskar... Nej det är inget exempel om fiskar i boken, bara gulliga djur på fyra ben och två ben...

Någon som kommit in på min sida har sökt på "dildo i urinhålet", i google. Jag har statistik för att se vad som gör att just du kommer till min sida. MEN "dildo i urinhålet" får mig att börja fundera på vem fan det är som läser detta bloggande...

För det första; kan man få in en dildo i urinhålet? För det andra; VEM skulle vilja ha in en dildo i urinhålet? Det tredje: Vem kommer överhuvudtaget på att försöka få in en dildo i urinhålet?

Jag har en ganska öppen attityd till sex och har förståelse för de flesta sätt man kan utöva detta motionerande på. Och man börjar ju undra vad detta är för en typ som överhuvudtaget söker på detta. Och att han kommit in till min blogg måste ju vara för att han sökt på det i alla former för om man gör en sökning på min sida kommer man till mitt humoralster "Så nära gud har jag aldrig varit" och den länken ligger långt, långt ner i sökningen i Google. So we are talking about a desperate man or women här alltså...

Personen måste ju vara så porrsurfskadad att han, eller hon, måste finna det ultimata. Det ultimata här är alltså Dildo i Urinhålet...

Vad hände med det passionerade samlaget i en säng... det där svettiga, varma sköna orgasmerande, timeade i minsta detalj tillsammans... stönande sköna sexet som man kan uppleva och njuta och bara ligga nära, nära efteråt...